Göteborgsposten – 2 december 1863, sida 1

Om nu gällande grunder för kommunal skatternas utgörande i städerna. Alltifrån den tid, då menniskorna förs förenade sig i större eller mindre samfund har ingen fråga varit af mera vigt och bety delse i och för sig för samhällena eller haf större inverkan på deras yttre och inre histo riska utveckling, än det ständigt återkomman de svårlösta pröblemet, att under alla förhål landen anskaffa nödiga medel för samfäld: utgifters bestridande. Detta kan ej ske utar personliga tillskott trån enskilda samhällsmed lemmar, hvilka, om de också i början vari frivilliga, förr eller senare måste genom tvång åläggas och göras för alla lika förbindande De utgöra då skatter (eller onera) till kommunen, kyrkan eller staten, tullar, vägpennin: gar etc. Ett enda undantag gifves, då de allmänna utgifterna icke på något sätt tynga de i öfrigt skattskyldiga; detta gäller nemligen, för så vidt samfundet besitter inkomstgifvande fasta egendomar eller räntebärande kapitaler. Aro dessa inkomster tillräckliga för utgifternas bestridande, upphör allt behof af skatt. Första regeln vid den allmänna hushåll: ningen är derföre, att man troget bevarar all från fäderna ärfd egendom eller inkomst oförminskad; den andra regeln, genom hvars noggranna iakttagande man endast kan göra de skattebidrag, som nödvändigt måste utgå så litet tryckande och så billigt fördelade som möjligt, är att man söker förvärfva och bibehålla oinskränkt gjelfbeskattningsrätt. Denna består icke deruti att en kvar samhällsmedlem bestämmer sin egen skatt, utan tvärtom deruti, att samhället i sin helhet, genom sina valda representanter, fritt afgöra, ej allenast om skatternas slutbelopp, utan ock om deras fördelning på de enskilda samhällsmedlemmarna. Det skall i alla tider lända till detta samhälles ovanskliga heder, att dess allmänna angelägenheter allt hittills i stort taget blifvit i dessa hänseenden så handhafda, att Göteborgs stad med rätta kan tjena till en förebild för alla samfund, både små och stora, både inom och utom landet, och det är otvifvelaktigt häruti man har att söka rätta anledningen till dess ständiga framåtskridande i alla riktningar, äfven under de mest vanskliga yttre förhållanden, och till det goda rykte Göteborgarne allmänt vunnit för en förträffig kommunalanda. Förhållandet har nemligen af ålder här varit, att stadskassans behållna inkomster af donationsjord och fasta egendomar, grundskatter, tolagsmedel och andra trafikafgifter m. m. rikligen förslagit till stadens från äldre tider utgående omkostnader. Inqvartering, vägoch skjutshållning m. fl. utgifter som tillkommit på den tid då husegare och näringsdrifvande borgare ensamma voro skyldiga att till stadens allmänna utgifter bidraga, hafva bestridts ur sammanskottskassan, hvars inkomster grundats på af de skattdragandes representanter fritt fattade beslut och årlig taxering. Fattigvården, folkskoleväsendet, sjukvård m. m., under detta århundrade tillkomna kommunalinrättningar i nutidens framåtskridande anda, hafva allt från början bestridts genom årlig uttaxering, som af utsedda komiterade verkställts efter samvete och bästa öfvertygelse. Detta sätt att bestämma skattebidragens belopp har icke på många ställen förekommit eller under de sista 20 åren kunnat så göra, då Sockenstämmoförordningen af d. 29 Aug. 1843 föreskrifvit, att kommunalskatterna skulle utgå efter bevillningen, så vida ej särskilt derom hade blifvit stadgadt eller särskild öfrerenskommelse träffad, och denna föreskrift allmänneligen tolkades så, som skulle enhällighet erfordras i beslutet. Den naturliga följden häraf var, att hvarje förslag som åsyftade be