Göteborgsposten – 1 december 1863, sida 1

— —L— A — lie Louise Marie Constance, som nu får nöja sig med att vara en surstlig majorska. Han finge — allt i det förutsatta fallet — blott skicka gesandt till förbundsdagen — något som han redan börjat roa sig med — utan äfven låta representera sig vid Europas hof. resa omkring och låta fötera sig af legitima suveräner samt hemma residera bland ödmjuka och tropligtiga undersåtare, alldeles som om det legat i sakens natur att han skulle göra ett sådant avancemang. Alltså är det icke så mycket att undra på att denne furstlige äfventyrare uppträder som spekulant på dessa länder, som så länge utgjort trätofrön mellan Danmark och Tyskland. Det är snarare skäl att undra på Tyskland sjelf, som, ehuru vanmäktigt splittradt, kufvadt och gäckadt af sina egna furstar, dock alltjemt framhärdar i sina mot en svagare granne riktade eröfringsplaner. Det är icke synnerligen fördelaktigt att få vara medlem af våra dagars degenererade Tyska Förbund, och dock envisas dessa stora och små furstar, dessa junkrar och professorer med hela raden af mindre imposanta kannstöpare, att göra det danska Slesvig till en medlem af detta Tyska Förbund — eller rättare sagdt till en half medlem, ty det är ju meningen att det skall smälta tillsamman med Holstein till ett enda -Sleswig-Holstein meerumschlungen. Duodesfurste efter duodesfurste reser sig upp och förklarar med poetiskt allvar att hertig Friederich är rättmätig suverän till den danska monarkiens södra del, och de tyska konungarne skulle ha god lust att följa småherrarnes exempel, om de ej blygdes inför Europa att bryta en traktat, som de underskrifvet för endast elfva år sedan. De säga sig vilja fundera på saken och trakassera emellertid Danmark på alla de sätt, som författningsfrågan och andra differenser möjliggöra. Emellertid förhöra de sig hos vestmakterna huruvida det låter sig göra att anställa ett fribytaretåg mot Danmark eller om dessa i sådant fall skulle blanda sig i leken. Så räsonnera, så handla vederbörande i let stora Tyskland. Men Christian IX sitter i sitt palats vid Amaliegade och betänker sig på hur han skall lotsa sig fram mellan situationens skär och bränningar, och det så att han undgår både eiderpartiets Scylla och schlesvigholsteinismens Charybdis. Protokolllansken, som ett tu tre blifvit ett majestät, vill hvarken stöta sig med sina gamla vänner tyskarne eller med sitt danska folk; han vill om möjligt ha fred och ro på den tron, som han så oförhappandes fått till skänks, och sörja för sin familj på Ludvig Filips manår. Han skref under den nya författningen för Danmark och Slesvig, emedan i hufvudstaden on storm hotade utbryta, som lätteligen kunnat växa honom öfver hufvudet, bortsopa den glucksburgska dynastiens rättigheter och bana väg för nya med folkets idger öfvensstämmande kombinationer. Hon hade så mycket mera skäl att göra en sådan eftergift åt sitt folks önskningar som han väl behöfde dess beredvilliga och trotasta bistånd mot sin augustenborgske frändes af den tyska eröfringsvurmen understödda spekulationer. Men nu då han skrifvit under, skulle han gerna vilja besvärja det söderifrån hotande ovädret genom någon annan eftergift — allenast den ej stötte den danska nationalitetskänslan alltför mycket för hufvudet och komme den ännu osäkra tronen att vackla. Folket måste se upp med sin konung, att det måste vaka öfver hans åtgöranden, så att han ej börjar att spela under täcke med sina fordna landsmän. Det vet detta väl, och det är godt så länge det ej glömmer det. I konung Fredrik VII:s tid var det annorlunda.