Göteborgsposten – 1 december 1863, sida 1

— — — pikanta och lediga men något nonchalauta dialogen. Det händer tyvärr ofta så, att publiken är af annan mening än recensenten och att ett konststycke kan hos den stora allmänheten vara en vogue, medan recensenten srån sin ståndpunkt måste ogilla detsamma. Detta är till någon del nu förhållandet. Fastän Fjärilsfebern ingalunda saknar egenskaper, hvilka hos hr Sardou äro framstående, såsom den sällsynt lediga dialogen, de qvicka pointerna och en bitande satir samt i allmänhet lif och rörlighet i handlingens gång, tyckes oss stycket dock stå ansenligt under t. ex. Nos Intimes, och saknar helt och hållet den moraliska styrka, som endast kan ursäkta framställningen af något scabrösa förhållanden. Vi vilja uti sådana arbeten som detta se förf. stå öfver de missförhållanden han gisslar och ej visa sig gerna dväljas i skötet af deras atmosfer. Victorien Sardou gjorde med la Papillonne (Fjärilsfebern) sitt inträde på Thåätre Francais, sedan han förut på de mindre teatrarne i Paris gjort sitt namn kändt. Man trodde allmänt, att den unge förf. skulle bli derstädes Seribes arstagare, och det är ännu icke omöjligt, att så kan ske; ty hos Sardou finnes en fond, som i våra dagar hör till sällsyntheterna. Men skall han veta att rätt begagna sig deraf? Lemnar en jemförelse mellan La Papillonne och den pjes, hvarmed Scribe på sin tid först debuterade å Frankrikes och dermed verldens första scen, Thååtre Francais, nemligen Valerie (eller den blinda flickan), skäl att göra ett sådant antagande? Valerie var ej något mästerverk, men var väl hopfogadt och beräknadt. La Papillone deremot förefaller något vårdslösadt och saknar enhet i kompositionen. Det är en utsväfning af en ande hvars största fel är att ha misstagit sig om rätta vägen. Vi skola en annan gång närmare återkomma till hr Sardou och hans författarskap, isynnerhet som detta nära betecknar den dramatiska litteraturens ställning i Frankrike, och ha blott i förbigående velat framkasta dessa generela anmärkningar, på samma gång vi begagna tillfället att rätta ett begånget misstag i afseende på Fjärilsfebern. Vi yttrade nemligen vid vår anmälan om att stycket skulle gitvas, att det i Paris gjort lycka. Detta har ej varit fallet. La Papillonne tvärtom föll på Thåätre Francais och förf. ville ofter första representationen taga stycket tillbaka, men direktionen envisades att vilja ge det, emedan Sardoues namn på affischen alltid skulle vara en magnet att locka massan — och magneten drog. Utförandet på vår scen har varit i allmänhet godt. Hr Bohman som den unge äka mannen, hvilken, fastän han har en egen älskvärd hustru, ändock gerna kastar sig i kärleksäfventyr, spelade med lif och verve, vilka gjort honom förtjent at inropningar och applåder, isynnerhet i slutet af första akten, der han excellerade. M:ll Forssman, hans unga fru, har en kort men obehaglig roll, och örf. har ej varit lycklig i denna karaktersteckning, hvilken ställer den unga makan på den ståndpunkt, att hon nästan gerna lånar sig till en tvetydig intrig mot sin man, derill öfvertalad af en enka, fru Pousette, hvilken är af ett slags demi-monde-natur, en besynnerlig blandning af lorette och salongsdame, en qvinna, korcigen, som räsonnerar med sina känslor och ej tvekar att kasta svarta skuggor i en väninnas rena och oskuldsfulla själ. Det måste i vårt land i allmänhet vara svårt, att återgifva dylika damekarakterer, ty vi sakna gudskelof, åtminstone hoppas vi det, motstycken dertill i vårt sociala lif (dock ingen regel utan undantag). Framställningen deraf kan derföre lätt bli af en — — —