Göteborgsposten – 1 december 1863, sida 1

det är Hamlet, som säger så till drottningen, men det gör detsamma. Ack miss villars, jag kunde kanske varit mycket lycklig, om icke mitt eget brott gjort det omöjligt, ett brott, som jag aldrig kan försona — aldrig! Dessa ord skulle mycket oroat Eleanor, om ej mrs Lennard yttrat dem med mycken belåtenhet. Hon hade skjutit undan sin båge och lagt sina penslar tillsammans på buhlbordet — i Hotel du Palais fanns intet annat än bubl, ormolu, ebenholtz och sammet, och en anständig mahogonistol, en kidderminstermattbit eller en parkumsgardin skulle ha gifvit ingen hvila åt den öfveransträngda tanken — och hon satt med händerna hopknäppta på bordet och de ljusblå ögonen stirrade med tragiskt uttryck. — Brott, mrs Leunard! ropade Eleanor med en ton af förvåning och fasa, som mindre framkallats af någon verklig förfäran än af medvetandet att något utrop i den vägen väntades. — Ja, kära vän br—rott! br—rott är icke ett för hårdt ord för den qvinnas uppförande, hvilken sviker den man, som älskar henne, på sjelfva aftonen före den dag, som bestämts för brolloppet, sedan en ytterst elegant utstyrsel anordnats på hans bekostnad, för att ej tala om högar af präktiga presenter och diamanter talrika som sandkorn — och låter en annan enlevera sig. Kan man väl tänka sig något rysligare? Eleanor märkte att frun ville att hon skulle säga att intet kunde vara rysligare, och hon sade det derföre. (Forts.)