Göteborgsposten – 30 november 1863, sida 1

här återgifva en uppsats häröfver uti vår aktade vän Fudrelandet al d. 25 d:s: -Efter det telegrafen d. 21 berättat, att den kongl. svenska regeringen afsändt ordre till Karlskrona om att utrusta skrufskeppen och återkalla de på en expedition å Atlantiska hafvet befintliga 2 fregatter, -Vanadisoch Gefle, berättade den i Måndags eftermiddag, att samma regering begärt ett utomordentligt kreditiv på 3 millioner till krigsrustningar. Dessa underrättelser hafva naturligtvis icke kunnat annat än lifva stämningen härstädes och stärka det mod, hvarmed vi böra motse de förestående händelserna; ty de beaåda ju, att vårt grannoch broderlands regering är redo att äfven möta dessa. Under hvilken form detta skall, ske derom kan man ej veta något bestämdt. Ifrån slutet af September månad hafva vi baft allt skäl att antaga, att det försvarsförbund, som förhandlats sedan H. M:t konung Carls besök här i Juli, var afslutadt, och de bäst underrättade af våra svenska kolleger hafva upprepade gånger bekräftat detta antagande. Nu berättas det här, att, då grundlagsförslagets antagande tillkännagats i Stockholm (således d. 14 Nov), afgick derifran befallning till grefve Hamilton om att underteckna; men då underrättelsen om konung Fredriks sjukdom samma eller påföljande dag ingick, blef befallningen, hvilken på grund af grefve Hamiltons sjukdom ännu icke hunnit utföras, återkallad. Vi lemna derhän hvad vi icke kunna bestamdt afgöra; men vare sig att traktaten är undertecknad eller icke, är den i alla fall dock icke ratificerad och har derföre så tillvida ingen giltighet, då deremot det väsentligaste, att alla punkter. äro aftalade och antagna, otvitvelaktigt består. Frågan blir således allena den, om tronskiftet i Danmark kan hafva ändrat hela vår ställning till Sverige, eller åstadkommit en sådan omhvälining i Sveriges uppfattning af vår ställning, att det nu skulle finna sig förunledt att draga sig ullbaka. Aftonbladet för d. 21 menar, att om Sverige nu skall förbinda sig med Danmark eller handla på egen hand, skall bero af de garantier, man kan erhålla för den nye konungens fasthet och uppriktighet i den nordiska politiken, af den säkerhet, som han måste gifva, på det man icke skulle endast och allenast understödja hans dynastiska intressen, och på det han icke skall antingen hemligt eller öppet motarbeta en nordisk politik. Det följer af sig sjelf, att vi danskar, som icke se någon annan dräglig eller möjlig framtid för Danmark utom i förening med det skandinaviska Norden, och som vilja köpa deuna förening — hvilken man lika litet som något annat godt får sör intet — med hvarje rimlig uppoffring, som icke går var nationala ära och inre frihet för nära — att vi alldeles icke kunna ha någonting emot, att Sverige betingar sig säkerhet för Danmarks framtida politik. För vär del ha vi ständigt förutsatt, att om allianstördraget skulle vara något annat än en tom demonstration, 101 att bringa det tyska förbundet till besinning, om det skulle vara och vinna och gilva någon verklig ömsesidig trygghet för ländernas framtida fred — måste de medföra gemensamhet i den yttre politiken, maste Sverige, som det mäktigaste af de tre förbundna länderna, komma att otofva ett visst inflytande på och hafva ett visst öfverinseende i våra diplomatiska förhållanden, mot hvilket vi danskar icke skulle kunna invända något, emedan det skulle ligga i den gemensamma sakens intresse. Ja, vi ha aldrig tänkt oss någon allians mellan de nordiska rikena utan garantier från de olika sidorna, och vi ha, rent ut sagdt, förundrat oss litet öfver, att H. Mt. konung Carl under sitt besök här bragte ett forsvarsförbun d på tal, och tycktes vilja åtnöja sig med den garanti, som låg i konung Fredrik VII:s personlighet; huru osäker den var, hafva vi nu erfarit. Men å andra sidan tyckes ju Danmarks upprätthållande som nordisk stat skola hafva samma intresse för våra brödrafolk, antingen dess konung heter Fredrik eller Christian. Visserligen har det förtroliga broderliga förhållandet mellan Nordens konungar kunnat bidraga utomordentligt till befästande af folkens sammanslutning, och det hade varit i högsta grad önskligt, att det al statsmännen begagnats dertill i s kning än som skett; men då båda Nordens konung: ro konstitutionela, så bero deras länders inbördes förhållanden likväl icke uteslutande eller mest af furstarnes tänkesätt. Folken kunna hjelpa sig fram sjelfva, furstarne skola icke gerna kunna undvika att följa med. Och då nu H. Mt. konung Christian IX, om än efter något betänkande, stadfästat gemensamhets-grundlagen af d. 18 nov. och behållit den minister, hvars heder och förtjenst det är att häva fört den fram till det första steget af fullbordan; da denna handling måste betraktas som den nödvändiga utgångspunkten för Danmais framtida ställning, och då grundlagens uppenbara bestämmelse är att häfda och genomföra lagstiftningsmaktens och värt konstitutionella liss oberoende af Holstein och det tyska förbundet, så se vi ingenting riktigare, än att denna af den nye konungen stadsästade sakernas ordning älven kan betraktar som en god grundval för ett nordiskt försvarsvarsförbund. Skulle våra brödrafolks regering finna ytterligare garantier vara af nöden, då kunna ju dessa förhandlas, och om de äro