Göteborgsposten – 30 november 1863, sida 1

het. Majoren hade, på det sista året dragit sig från armåeen med halfsold, efter en tantes död, hvilken efterlemnade honom åtta hundra pund årligen. Ända tills de fingo detta välkomna testamente hade krigaren och hans hustru nödgats lefva på major Lennards lön jemte de understöd, som han då och då emottog af sina rika slägtingar. Den familj, som den korpulente officeren tillhörde, var mycket talrik och aristokratisk, och dess hufvudman var en markis, som var majorens onkel. De två stora brrnen hade beslutat att roa sig mycket under återstoden af sin lifstid, och för att börja detta lättjans och förströelsens nya lif hide major Lennard rest med sin hustru till Paris, hvarifrån de skulle fara till Baden—Baden för att råka några af majorens förnäma kusiner. Han kommer sjelf att ärfva titeln, sade mrs Lennard till Eleanor, ifall sjutton af hans kusiner dö. Men som jag sade till pappa, då han knotade öfver att jag gjort ett dåligt parti, man kan inte vänta att sjutton kusiner skola dö på en gång för att Freddy må kunna bli markis. Kanske passade intet Eleanor bättre än detta ostadiga lif, dessa oroliga och vexlande förhållanden, under hvilka sinnet var alltjemt upptaget af små omsorger och bekymmer, ty under denna förvirring tro de den ensliga unga qvinnan icke tid att tänka på sina egna sorger och den isolerade ställning, hon valt åt sig. Det var blott om natten, då hon lade sig i ett litet rum högt uppe i Hotel du Palais, som hon hade tid att tänka på Launcelot Darrells triumf och sin makes orättvisa misstankar, och äfven då