Göteborgsposten – 28 november 1863, sida 2

A9 (111 (5999 PUL IIILL. Från Utlandet. England har, enligt Morning Post, me oeklagande men uttryckligt afslagit kejsar Na poleons inbjudning till en kongress. Det ka således tagas för gifvet, att ingen af stormak terna skall bevista kongressen — men skal denna derföre uppgifvas? Patrie säger, att ny instruktioner i dessa dagar afgått till Frank rikes agenter i utlandet, för att närmare be stämma Frankrikes åsigter angående kongress gan. Dessa instruktioner, som ej äro abso lut identiska, öfverensstämma dock deri, at de uttrycka det fasta hopp, att Europas suve räner skola ansluta sig till den tanke, som dik terat det kejserliga förslaget. Det var temligen klart, att England skull vägra att ingå på Napoleons tanke, som, säg nvad man vill, säkerligen är lika ärligt menas som den är storartad till sitt motiv och sä kerligen skall bli vigtig till sina följder. Eng lands politiska betydenhet är ansenligt min skad, det stolta Albion har under sista åre sjunkit så betydligt i andras aktning, att frå det hållet allt kan väntas. Men tillräknelsendag skall komma, kanske mycket snart. De synes omöjligt, att den engelska nationen längden skall kunna fördraga den låga ställ ning inom Europas rådslag, hvartill en af en dast egoistiska intressen ledd politik sträf, var att sänka den. Men glömmer nationer sitt bättre jag, skall folkens Nemesis äfver glömma den. Det är ett historiskt corollari um, att det folk, som glömmer af sin sändnings mål för medlet, det stora för det lilla sitt värf i mensklighetens tjenst för det egennyttiga intresset — det glömmes lätt af andra folk: i folkens lif är glömska begynnelse till aftynande och död. — Dock, låtom oss hoppas, att den anglosaxiska racen ännu har qvar något af sina förut många ädla egenskaper, att det ej för pund sterling gräft ned sitt eget pund, det folkens länkare gifvit det? Sorgligt är emellertid att se, huru den engelska dagopinionens påpasslige organ Times uppfattar sitt kalli civilisationens tjenst. Så lunda säger det stora verldsbladet i en artikel om kongressen bl. a. dessa märkliga ord: Vi önska ej indragas i pinsamma diskussioner angående nu alldeles ohjelpliga handlingar af svek och våld, emot hvilka vi i sin tid protesterat. Vi äro mera belåtna med att underkasta oss det afslag vi tått af Ryssland, n att sätta de största intressen på spel vid ötverläggningarne i en kongress. Och på ett annat ställe heter det angående Ryssland och Polen: -Om polackarne skulle samtyckt till att bli ryssar och sänka sin egen nationalitet ned i ett slaviskt kejsardömes, skulle de troligen kommit i åtnjutande af det bästa kejsardömet kunde bjuda. Alla deras lidanden från lörsta kriget till sista konskriptionen härflyta af deras antipati mot denna förening. De fordrade oböjligt sitt eget land, sitt eget namn, sitt eget språk och sin egen politiska individualitet. De ville aldrig vara goda undersåter, och derföre blefvo de behandlade som dåliga . . . Ryssland säger, att upproret skall om några veckor vara slut och att dessa åtgärder skola vida snabbare än kongressbeslut iterställa freden i Polen. Vi behöfva ej fråga efter, hvad det skall bli för slags fred, men Ryssland svarar för följderna (1!) ... Ryssarnes beslut är sattadt och de skola, efter att hafva släckt den sista gnistan af polsk nationalitet i blod, vara beredda att möta alla, som kunna kalla dem till räkenskap för dådet. Saken är förfärlig, men vår inblandning deri har innu icke uträttat något och den skulle troligen icke heller göra det hädanefter. Det är ett omenskligt språk detta och förråder brist på alla ädlare känslor. Times iknar en person, som ser en annan drunkna, beklagar olyckan, men vänder den döende med n axelryckning ryggen och går, mumlande r sig sjelf: Det är bedröfligt, men jag kunde å tandvärk, om jag kastade mig i, för att rädda hnonom. Mina plomberade tänder äro för mig vigtigare än den ders Ht. a iättegangsoch Polissaker.