Göteborgsposten – 28 november 1863, sida 1

—k——— A — Polen. Och detta är ju ej heller underligt, y oafsedt det intresse vi hysa för våra bröder i hå andra sidan Sundet, ligger det ju äfven inom möjlighetens gräns, ja, synes tillochmed vara undvikligt, att vi, i händelse det urartar till ppna fiontligheter mellan danskar och tyskar, hvilka nu icke nöja sig med att blott stå och morra, utan redan visat hvarandra änderna, skola komma att taga aktiv del dernti. Upp, skarpskyttar och beväringsynglinsar af alla klasser, tider stunda måhända lå J kunnen komma i tillfälle att visa i hvilken mån fiderneslandet i farans stund kan räkna på ert bistånd! Krönikeskrifvaren kan ej, efter saken ändå kommit på tal, underlåta att uttala sin förundran öfver den overksamhet som under senaste månaderna varit rådande inom skarpskyttekåren. Hur går det med fäktöfningarne, huru med gymnastiköfningarne, huru med rekrytexercisen? Allt tyckes ligga i fullkomlig lägervall. Kan väl detta vara beroende derpå att öfverbefälhatvaren, som är upptagen af andra göromål, hindras sjelf taga verksam del i öfningarnes ledande? Om så är, bör väl kårens styrelse tillse att någon annan lämplig instruktör anskaffas, ty att alldeles låta öfningarne hvila, är otvifvelaktigt högst menligt för den goda saken. Vi kunna och vilja icke tro att den inträdda stillheten är en följd af slappadt intresse; det vore mycket illa om Göteborgs skarpskyttekår, som på sin tid lotsjöngs såsom en bland de första, om icke tillochmed den första, som bildades i Sverige, äfven skulle blifva den försva som upplöstes. Ordet är sagdt och må få stå der för vår räkning. Det finnes intet skadligare för en sådan sak än att den återfaller i glömska, det är ej nog att geväret hänger på väggen, det skall äfven kunna handteras. Vårt varma intresse för saken har förmått oss att tala öppet språk; de fåtaligt bevistade skjutöfningarne under sommaren vittna om att våra farhågor ej äro obefogade. Dock, intet är ännu förloradt, och vi hoppas att på nya året öfningarne åter skola komma i gång. Inom den musikidkande delen af skarpskyttekåren är dock alltjemt mycken verksamhet rådande. En liflig täflan, hvilken dock på intet sätt verkar störande på den harmoni som förefinnes mellan musikkårens medlemmar, tjenar till att betydligt underblåsa intresset. Vid en soire som i Thorsdags afton gats å Bloms stora sal hade man tillfälle öfvertyga sig om att tiden väl begagnats, och den talrika publiken gaf vid upprepade tillfällen sin belåtenhet tillkänna med de utförda numren. Ännu några dylika soireer komma att gifvas. Som bekant eger ingen offentlig annonsering eller biljettförsäljning rum i och för dessa tillställningar. Musikkärens medlemmar ega att sjelfva efter bästa förmåga trumpeta ut desamma samt ombesörja biljetttörsäljningen, och pläga biljetterna vara synnerligt begärliga. Man finner häraf att dylika musikaliska tillställningar säkerligen skulle med intresse omfattas af vår publik — åhörarne äro nemligen placerade kring små bord å la Casino och förfriskningar tillhandahållas — och man finner äfven att den mycket klandrade Blomska salen väl låter härtill använda sig. Må vår orkester taga detta ad notam, det finnes kanske eljest den som kunde komma densamma i förväg. Kungasorgen i Danmark har nemligen gjort att alla offentliga nöjen tillsvidare ligga nere der i landet. På grund deraf äro såväl Köpenhamns sceniska som musikaliska artister för närvarande utan sysselsättning och har en stor del af dem tagit öfver till Sverige för att hos oss söka ersättning för den oväntade förlust, som på grund af det inträffade stilleståndet drabbar dem. Tillsvidare ha endast de skånska städerna hugnats med dessa besök, men säkerligen skola åtskilliga af ifrågavarande artister våga sig något nordligare, och det är icke otroligt att krigsrådet Lumbye, som med sin orkester sarit öfver till Malmö, kan vilja upptaga frågan om konserter å la Schantz i Göteborg. Vore det ej skäl uti att vårt teaterbolag inledde underhandlingar med några af kungliga teaterns i Köpenhamn mera framstående förmågor, en Wiehe, Phister, Mantzus, för att få dem att under sin ledighetstid härstädes gifva några gästroller? Ej för att vårt värderade teatersällskap är i behof af en sådan förstärkning, alldenstund det nog sjelft visat sig vara i stånd till att kunna uppväcka och bibehålla intresset hos publiken; men dels tör att