Göteborgsposten – 28 november 1863, sida 1

Veckokrönika. Den senaste veckan har, utan att göra något vidare väsen af sig, i all sköns frid och ro flutit bort på tidens stora elf för att hamna der, hvarest så många tusende af hennes syskon förut funnit sitt sista hvilorum; ännu några veckor och år adertonhundrasextiotre skall sjelsi stå moget att falla för den obeveklige skördemannen Tidens lie. Den krönikeskrifvare, hvilken icke, likt er ödmjuke tjenare, helt anspråkslöst nöjer sig med att endast sysselsätta sig med den tidrymd som vi kalla en vecka och hvad som under densamma tilldragit sig inom det samhälle, der han lefver och hafver sin varelse, utan som går att tälja de stora händelser som timat i hela vida verlden under loppet af ett helt år, — den krönikeskrifvaren skall få mycket att säga om det snart tilländalupna året. Måhända skola de få återstående veckorna af detsamma ej blifva de, som gifva honom det minst rika stoffet till betraktelser. Det är eljest eget att se huru den ena stora händelsen tränges i bakgrunden af den andra; i detta afseende, liksom i så många andra, gälla ännu i dag Gustaf Wasas ord till erkebiskopen Johannes Magnus: din nåd och Vår nåd trifvas icke under samma tak. Först var det de blodiga taflor som ryssarnes vilda framfart i det olyckliga Polen upprullade för våra häpnande blickar som kommo att slappa vårt intresse för de amerikanska stridigheterna; nu är det de oss vida närmare liggande dansk-tyska förvecklingarne, som sys, selsätta våra politici och kommit dem att så godt som rentutaf förgäta både Amerika och