Göteborgsposten – 27 november 1863, sida 1

——.: — — AA — ALL om den utmärkta högaktning och den oföränderliga vänskap hvarmed jag är, Min herr Broder oc ch Frände, Eders Kejs äts gode broder och frände Carl. Sådan är derföre rikets ställning till denna, den europeiska politikens största fråga. Hurn den slutligen kan komma att lösas, tillhör mig hvarken att afgöra eller förutsäga. Till denna dag känner jag icke något af de öfriga Magternas svar med den fullständiga säkerhet, att det är mig tillständigt något derom nämna. Hvad tidningarne med afseende derå haft att förmäla, torde i det hufvudsakligaste få anses grundadt. Af hvad sålunda kunnat inhämtas, kunna ännu inga sullgiltiga slutsatser dragas om huruvida kongressen kommer att sammanträda eller icke. För egen del tror jag det vore en olycka för Europa, om detta högsinnade försök att jemna de öfverallt och ofta under gräsligt utpreglade former sig företeende svårigbeterna, icke skulle bära de frukter som deraf kunde skördas. Detta skulle förefalla mig så mycket beklagligare, som derigenom hoppet skulle tiliintetgöras att bereda en fredlig lösning bland annat åt en brännande fråga, som ligger oss ganska nära och till hvilken jag ber att nu få öfvergå. H. exc. berörde nu den nya karakter danska frågan erhållit genom konung Fredrik VII:s inträffade frånfälle och tillade: Den politik de Förenade Rikena med afseende å Danmark följt, har ingenting att förneka, ingenting att förhemliga. Den ligger öppen som en dag för hvar och en som behagat deraf taga kännedom. Den har, — åtminstone under de snart 6 år, som jag haft mig anförtrodt Statsministersembetet —, alltid varit densamma, utan att vackla utan att svigta. Vi hafva alltid förklarat att de federala tvistigheter, uti hvilka Danmark, med afseende å de tyska hertigdömena, varit med Tyska Förbundet inveckladt. icke vore af egenskap att påkalla eller medgifva vår inblandning; men tillika, att vi aldrig med likgiltighet skulle kunna åse ett anfall på de öfriga till danska monarkien hörande landsdelar. Riktigheten af de skäl som begrundat denna äsigt, träder nu i dagen. En sönderstyckning af danska konungariket föreslås öppet af en pretendent, som icke saknar understöd. De mäktigaste beskyddare han söker, har han dock ännu icke funnit, och skall ej heller, jag vågar derom vara öfvertygad, finna; men en brandfackla är dock utkastad i norden, hvars sken kan komma att belysa äfven våra kuster. Under sådana förhållanden är vi måste vara betänkta på vårt försvar. Hvilken utsträckning, hvilken omfattning en möj ligen uppstaende strid kan komma att taga, lärer ingen med visshet kunna förutsäga. Men så mycket säkert, att hvar och en har skyldighet att tänka på sitt eget hus, och det är härpå, som Kongl. M:ts nu föredragna proposition syftar. Det torde väntas att jag nämner något om de underhandlingar hvilka, enligt hvad allmänt varit sagdt, under de senast förflutna månaderne, med Danmark varit plägade. Att sådana egt rum, ganska visst och Kongl. Maj:t har uti sin i dag föredragna nådiga proposition dem omförmält. Att de varit förda på samma grunder, hvilkas följdrika tillämpning jag nyligen omnämnde, lärer ej kunna betviflas. De hafva egt rum i samråd med de mäktivare stater, med hvilka vi genom närmare vänskaps-band äro förenade. Då de ännu fortgå, lärer ingev förvänta att jag derom meddelar närmare upplysningar. Att öfverdrif na rykten derom varit gängse, lärer ej kunna tillvitas Kongl. Maj:ts Regering: att dessa icke blifvit vederlagda — ett i allmänhet otacksamt göromål så länge ej sjelfva handlingarne kunna framläggas — har möjligen haft sin grund deruti, att om sjelfva deras öfverdrift för Danmark kunna innebära någon nytta, hade varit orätt och oklokt att tillintetgöra denna. Ställningen är nu helt annan och kan föreskrifva andra åsigter. Vi se med smärta en nation, mot hvilken vi äro långt ifrån att hysa någon ovilja, utan med hvilken vi tvärtom lifligt skulle önska att bibehålla hittills bestående vänskapliga förbindelser, 1ysten att draga i härnad mot ett svagare folk, med hvilket vi genom stamförvandtskapens band äro befryndade. Ensamma kunna och förmå vi ej att vä na det, men vi skola hoppas att Europa ej skall tilllåta en så skriande orättvi fullbordas, ännu mer att sans och besinning skola återvända. Under tider måste Kongl Maj:ts regering förbehålla sig att, efte företeende omständigheter, fatta de beslut hvilk de Förenade Rikenas sannskyldiga nytta kunn: blifva förestafvade. Dessa Rikens intressen bevakas i Köpenhamn af en man, som förtjenar och ätnjute Kongl. Maj:ts Regerimgs odelade förtroende. Bland dej öfriga talarne önskade grefve af Ugglas, att de närvarande ministrarne 0. Landtoch Sjöförsvaret skulle utan tveksam het säga hvad de önskade, på det de ej mått det som vi böra,