Göteborgsposten – 26 november 1863, sida 1

sen från universitetet, insattes vida hellre i stt utskott än — ÅAftonbladsfsursten. Endast en gång, men sedan hr Hierta upphört alt ega den misshagliga tidningen, då rötmånadsvärmen i hufvudstaden hade jagat en mängd riddarhusledamöter ut på landet, eller till badorterna, och då på bänkarne qvarsutto blott några få tiotal ledamöter, blef bristen så stor att man nödgades, ehuru ytterst ogerna, insätta hr Hierta i bevillningsutskottet — såsom suppleant. Han inställde sig der genast, mycket tacksam för det utmärkta förtroen det: han arbetade der med stor ifver; han ådrog sig uppmärksamhet för sin grundliga sakkännedom, och till vedergällning härföre tilläts han qvarstanna der några dagar längre, än våra första föräldrar vistades i lustgården. En ordinarie ledamot i utskottet, till yrket löjtnant vid Lifbeväringen, inkallades derpå så fort möjligt var, och deltog, obekant med alla förekommande frågor, nitiskt, men stum som en fisk i — voteringarne. Andtligen inföll den betydelsefulla tidpunkten (1859), då till representanter i borgarståndet kunde väljas idkare af yrken, som till borgerlig näring räknas, och egare af hus eller tomt i stad. Denna utvidgning i valrätt och valbarhet, som nu förefaller en hvar så billig och naturlig, att man förundrar sig öfver att den icke redan vid det nya statsskickets införande blef medgifven, mötte dock länge ett ihärdigt motstånd inom sjeltva borgarståndet, der kälkborgerlighetens målsmän af instinkt hyste ett oblidkeligt hat mot all egentlig intelligens. Och när de rena borgarne icke längre förmådde att inom sitt eget stånd motarbeta reformen, så använde de med framgång sitt inflytande på bondeståndet, der den lika baksluge som venale Petter Jönsson i Träslända (vid 1854 års riksdag) intalade sina bröder?, att förkasta förslaget, dervid han använde den fintliga utvägen, att förespegla dem, huruledes, om det bifölles, följden deraf skulle blifva att förslag äfven snart skulle väckas om valrättens utvidgande jemväl inom bondeståndet, med den olycksbringande verkan, att de rena bönderna vid riksdagsmannavalen blefve undanträngda af herrekarlar i fina klädesrockar och silkeshattar, men som icke hade en enda droppa odalmannablod i sina ådror!. Af hufvudstadens nio representanter i borgarståndet vid 1856—58 årens riksdag — den sista då det gamla valsättet blef tillämpadt — återvaldes till det påföljande (1 859—60) allenast toå, nemligen hrr Gråå och Rinman. Af de sju nyvalda utkorades sem direkt tillhörande den nya valkategorien — och ibland dessa var hr Hierta. Atgärden hedrade lika mycket de väljande som den valde. Den innebar emellertid blott en rättvis hyllning åt den gamle publicistens och den liberale riddarhustalarens utmärkta intelligens och långvariga kamp för folkfriheten och framåtskridandet. En märklig omständighet vid detta val anser jag mig särskilt böra framhålla. Ehuru hr Hierta på grund af sin födsel tillhörde rikets första stånd, behöfde alldeles icke han — deri olik hr Stråle, före början al detta riksmöte — inför valmännen korsfästa sitt adelskap, och hvarföre? Jo, emedan hr Hierta aldrig visat några sympatier för detsamma utan städse fört öppen fejd emot de adliga företrädesrättigheterna. Också tror jag icke att någon enda valman, som gaf hr Hierta sin röst, tänkte på att han var adelsman Deri ligger måhända den största seger, son hr Hierta vunnit. Borgarståndets elektorer tvehade lika li tet vid sistförflutna, som vid innevarande riks dag, att insätta hr Hierta i Statsutskottet, de: han städse visat sig vara icke blott en af dc