Göteborgsposten – 26 november 1863, sida 1

om ni bara tror att ni kan tycka om mig som jag vet att jag kan tycka om er, så kunna vi afgöra saken genast. — Men ni vet väl att jag ej har några rekommendationer. — Det förstås att jag vet det, svarade mrs Lennard. Miss Barkham har sagt mig allt det. Liksom om jag trodde att ni begått ett mord eller gjort någonting rysligt, derför att ni icke kan peka på ett halft dussin menniskor, som äro färdiga att ett tu tre förklara er för ett okanoniseradt helgon. Jag tycker om ert utseende, och när jag tycker om folks utseende vid första ögonkastet, så tycker jag merändels om dem sjelfva sedermera. Och ni spelar ypperligt. Jag skulle bara vilja att jag sjelf kunde spela så. Jag spelade ouvertyren till Semiramis, innan jag gifte mig, men som Fredrik icke tycker om ouvertyrer, och som vi sedan flackat omkring hela verlden och bott i skeppshytter och i tält och på alla möjliga ställen, der man icke kan ha pianon, om man ej låter göra dem utan ben, så har jag glömt min musik, så att jag icke kan spela en polka utan att hoppa öfver de svåra ställena. Mrs Lennard sade att frågan om lönen skulle uppgöras mellan miss Villars och majoren. — Jag lemnar alltid penningeaffärer åt Fredrik, sade hon, ty fast han icke kan summera ihop räkningar, ser han ut som om han kunde göra det, och det är dock något, som imponerar på menniskor. Men ni får stundom vänta på ert qvartal, fruktar jag, ty vi ha ofta ondt om penningar, och om ni icke tar det illa upp, så är det bäst för er, ty Fredrik kommer sannolikt att go er en siden