Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 2

Föreständerskan på the Governesses Institution var en ståtlig, ogift dame med frasando sidenklädning och gråa glänsande härflätor under en syetsmössa. Hon emottog Eleanor med högtidlig vänlighet, frågade hvad hon vialo och hvad hon kunde och satt sedan med ett guldstift mellan de smala fingerspetsarne och betänkte sig några minuter. Eleanor satt midt emot henne och såg mycket oroligt på henne. Hon önskude ett hem, en fristad, ett ställe, der hon kunde gömma sig för verlden, som tycktes vara helt och hållet fientlig mot henne. Hon bekymrade sig föga om fristadens beskaffenhet. Hon ville komma bort från Gilbert Monckton, som förorättat och förolämpat henne, och från Launcelot Darrell, hvars bedrägerier alltid förmådde triumfera öfver sanningen. Men hon sade naturligtvis icke detta. Hon sade blott att hon ville ha plats som musiklirarinna, guvernant för små barn eller sällskapsdam, och att hon ej gjorde ufseende på lönens belopp. — Jag förstår, svarade förestånderskan långsamt. Jag fattar fullkomligt er känsla, miss, — miss — — Jag heter Villars, svarade 1eanor hastigt, seende ner på sin muff, i det hon sade detta. Förestånderskans ögon följde hennes och fistades äfven på muffen. Det var en mycket vacker sobelmuff, som kostat tjugefem pund, och som mr Monckton vid vintrens början skänkt sin hustru. Den öfverensstämde alldeles icke med Eleanors tarfliga merinoklädning och yllna schal och lika litet med hennes önskan att bli guvernant utar