Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

af Augustenborg. En tidning berättar oss att tvenne divisioner af Preussiska armeen skola ställas på krigsfot; men då samma tidning äfven tillkännagifver att en örlogsflotta skall utrustas och Åkoncentreras?, kunna vi hoppas att demonstrationen till lands skall bli lika oskadlig som den till sjös. Det säges äfven att tyska förbundsdagen skall vägra erkänna konung Christians tillträde till den hertigliga styrelsen öfver Holstein och att den förmodligen skall uppmana den rättmätige hertigen att sända en fullmäktig till dess sessioner. Allt detta ser utan tvifvel hotande ut, och det blir en skyldighet för de stater, som deltogo i ordnandet af den nuvarande danska tronföljden, att taga försigtighetsmått mot hvarje oförsigtig eller dåraktig handling. Men ehuru dylika småfurstar som hertigen af Sachsen-Koburg och Sachsen-Weimar, hvilkas ringa betydenhet befriar dem från den ansvarighet som hvilar öfver mäktigare herrskare, höja sin stämma för att erkänna pretendenten och uppmana Tyskland att biträda honom, så kunna vi likväl ej föreställa oss att Preussen, äfven under ledning af en sådan konung och en sådan minister, som det nu eger, skall understödja hans förehafvanden. En sådan politik skulle vara ett af dessa brott som på samma gång äro dumheter. Preussiska regeringen skulle bryta mot en högtidlig traktat, som blott är elfva år gammal; den skulle söka förnya bruket att börja krig blott för dynastiska rättigheter och göra sitt bästa för att tillintetgöra en af de mest aktningsvärda och fredliga stater i Europa. Genom att göra ett dylikt försök skulle den med visshet draga öfver sig sjelf icke blott hat utan äfven vedergällning. Det är ännu obehöfligt att spekulera öfver följderna af ett Preussens inträngande i Holstein eller den väg på hvilken en sådan handling måste leda till andra makters inblandning; men det är ej för mycket att säga, det ett infall på integriteten af de danska besittningarne skulle bli en af de mest hotande tilldragelser som kunde hända i Europa — eu tilldragelse som kunde utsätta Tyskland för en siendtlig äregirighets stämplingar, medan den kunde från samma land aflägsna dem som varit dess vänner, ja tillochmed förvandla dem, mot deras egen vilja, till fiender. Den praktiska frågan är helt enkelt denna: Skall någon större tysk stat hjelpa hertigen af Augustenborg genom vapenmakt, eller genom att framkalla en upprorisk rörelse i Holstein? Om några tyska suveräner skola tillfoga konungen af Danmark den skymfen att icke erkänna honom såsom tysk furste, är en mindre vigtig omständighet och behöfver knappast för tillfället tagas i betraktande. Kristian IX har bestigit tronen och skall utan tvifvel snart bevisa sitt saktiska herravälde öfver både Slesvig och Holstein. Danska folket är just nu uppfyldt af mod och af trohet mot sin konung. Den nye konungens första handling har varit att sanktionera den gemensamma konstitutionen för Danmark och Slesvig, en handling, som hans företrädares plötsliga död lemnade ofullbordad. Det är kanhända väl att denna vigtiga politiska tilldragelse blifvit förbehållen början af en konungs regering i stället för att utgå från en suverän på grafvens rand. Följden har blifvit, berättar man, att Köpenhamns befolkning hänförts af glädje, och de lojala samt patriotiska känslor som sålunda blifvit framkallade skola utan tvifvel utbreda sig öfver hela landet. Danska regeringen och folket skola antagligen ej rygga tillbaka för hertigdömenas agitatorer. Den inbjudning, som utfärdats al de missnöjda medlemmarne af holsteinska landtdagen att möta i Kiel har blifvit förbjuden såsom en demonstration mot konungens regering. Alla rörelser i hvilket som helst af hertigdömena kunna lätt bli qväfda af danska trupperna, hvilka någon tid varit beredda på att motstå den Förbundsexekution, med hvilken man hotat, och om något anfall af de tyska vännerna skulle göras, finnes det 25.000 svenskar, som i enlighet med det nyligen ngna fördraget när som helst kunna kallas till försvar af det skandinaviska broderlandet. Om således icke någon stark tysk arme blandar sig i saken, behöfver ej konungen af Danmark oroa sig för hotelserna att han ej skall blifva erkänd som tysk furste. Att undandraga sig denna handling af höflighet är i sanning den trubbigaste pilen i hela det diplomatiska kogret. Det ådagalägger endast ett begär att ästadkomma ett internationelt trassel, som vanligen har föga inverkan på dem som äro föremål derför, och om desa se tiden an, måste de som icke vilja göra ifrågavarande erkännande, slutligen öfvergifva sin position och Tyskarnes beständiga påstående går ut på att förbundet ej ratificerat traktaten af 1852 att förbundet ej kan tillåta att huset Augustenborgs rätt blir våldörd och att förbundet måste skydda det tyska hertigdömet Holstein samt upprätthålla dess oupplösliga förbund med Slesvig enligt akten af år 1461. Förvundet skall förhindra det ena, uträtta det andra och i detta afseende bli den allsmägtiga drifkrasten. Men vad är då detta Bund? Hvad handling kan Tyskand i dess federativa karakter uträtta utan biträda af de större stater af hvilka det är sammansatt? Det är