Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

dale för att söka rättfärdiga mig i Gilbert Moncktons ögon, tänckte Eleanor. Men jag vill aldrig förödmjuka mig inför honom. Han har gjort mig orätt, och följderna af denna orätt måste komma öfver hans hufvud. Man ser att den unga qvinnan hade ännu lika mycket att lära som hon haft, då hon som knappt fullvuxen flicka kastade sig på knä i det lilla rummet i Paris och aflade en ed att hämnas på sin fars baneman. Hon hade ännu icke lärt sig att gifva efter. Hon hade icke lärt sig att Evangelii högsta lära är att med tålamod lida oförtjenta orättvisor. Det bref, hon skrifvit till Gilbert Monckton, var mycket kort. Gilbert, skref hon, du har förorättat mig på det grymmaste, och jag tviflar ej på att den dag kommer, då du inser hur ogrundade dina misstankar varit. Hvarje ord som jag yttrade i mr de Crespignys hus natten efter hans död, var sonnt. Jag är för närvarande ur stånd att bevisa, att jag talat sanpt, och jag kan icke uthärda att se Launcelot Darrells triumf. Jag kan ej fatta hur det tillgick med testamentets förlorande, men jag försäkrar, att jag hade det fem minuter innan jag mötte dig i trädgården. Jag väntar att du skall stå på min sida i den saken, men jag kan icke uthärda att bo i ditt hus, så länge du anser mig vara den nedriga menniska, som jag skullo vara, om ej mina anklagelser mot Launccelot Darrell vore fullkomligt sanna. Jag skall icke återkomma till Tolldale, förrän sanningen blifvit bragdt i dagen. Du behöfver ej tro att jag skull gö