Göteborgsposten – 19 november 1863, sida 2

— Ja, flåsade Laura slutligen, han friade verkligen till Eleanor. Men hon hade uppmuntrat honom. Hade hon uppmuntrat honom? ropade mr Uonekton. Hur då? Laura såg på honom med ett uttryck af förlägenhet, innan hon svarade på den ifriga frågan. ; Jo, ni förstår, sade hon efter en paus, jag kan icke precis beskrifva huru hon uppmuntrade honom, men uppmuntra honom gjorde hon. Hon promenerade med honom och pratade med honom; de talade alltid med hvarandra utan att låta mig vara med i konversationen, och det var, minst sagdt, mycket oartigt af dem, ty om jag icke var klyftig nog för dem och icke riktigt kunde förstå hvad de talade om — för Launcelot talade filosofi, och hvem kan förstå sådant der? — så kunde de ha talat om sådant, som jag förstär, till exempel om Byron och Tennyson. Och så intresserade hon sig för hans mälninningar och talade om clairob — hvad det nu heter igen —— och om perspektiver och medelafstånd och dylikt, alldeles som en artist. Och så brukade hon låta honom röka i frukostrummet, när hon gaf mig mina musiklektioner, och jag skulle ha lust att veta bvem som skulle kunna spela svåra passager i takt, med tobaksrök omstigande i näsan och ett stycke ifrån sig en ung herre, som läser en prusslande tidning och dödar flugor mot fönstret. Och så satt hon som Rosalind för hans tafla. Men hvad i all verlden tjenar det till att upprepa allt det der? hon uppmuntrade honom, det är säkert. Mr Monckton suckade. I det, som hans myndling