Göteborgsposten – 18 november 1863, sida 1

varen med låg röst långsamt och stapplande den vanliga formeln: — Jag Maurice de Crespigny, som nu är etc. etc. Testamentet var temligen långt, och som det började med en stor mängd små legater, såsom ringar, snusdosar, bödker, antika smycken, dyrbara porsellänspjeser och små gåfvor af alla slag till aflägsna slägtingar och vänner, som den gamle mannen icke råkat på den ensliga stig, hvarpå han under sina två vårderskors trägna uppsigt släpat sig till sin graf — så togs de närvarandes tålamod mycket i anspråk. Men slutligen sedan de små lifräntorna för tjenstefolket blifvit nämnda, kom man till de vigtiga klausulerna. Till hvar och en af de trenne systrarna Sarah och Lavinia de Crespigny samt Ellen Darrell hade testator bestämt penningar i fonderna till ett belopp af tvåhundrade pund ärligen. Det återstående af hans egendom penningar och lösören, jord och åbyggnader testamenterades åt Launcelot Darrell utan vilkor eller förbehåll. Blodet strömmade upp till enkans ansigte och sjönk derefter hastigt ned, lemnande det dödsblekt. Hon sträckte ut handen till sin son, som stod bredvid hennes stol och tryckte hans fuktiga fingrar i sina. — Gudskelof! sade hon med låg röst, du hade lycka med dig till slut Launcelot. Jag är nöjd om jag dör i morgon då detta skett. De begge bleka och förbittrade systrarne stirrade på sin systerson. Men de kunde blott se på honom; de kunde icke göra något annat mot honom. Han hade vun