Göteborgsposten – 17 november 1863, sida 1

ÄAAQQA — nes djupt äfven här; den sorgen är en Nordens sorg öfver en ädel och högsinnad Nordens son. I vår konungs borg har måhända sorgebudskapet träflat djupast. Den bortgängne var vår konungs sanne vän. Konungarne hafva så sällan uppriktiga vänner. Men de båda förstodo hvarandra. De ej allenast kände, de visste, de voro öfvertygade om att Nordens styrka och tramtid hvilade på deras skuldror, att Nordens enhet befrämjades af deras vänskap. Och Nordens folk sågo med glädje denaa vänskap, den var ett framtidslöfte, den var ett sanningsvittne. Den ene al de konungsliga vännerna har gått bort i en orolig tid, det allvarliga i denna stunden hvilar desto tyngre öfver den qvarvarande. Vi förstå det, och folken dela ögonblickets allvar. I politiskt hänseende är konung Fredriks frånfälle för Danmark af en betydelse, om hvars hela omfattning vi knappast kunna ens göra en antydan, så ödesdigert kan det bli. Konung Fredrik tillträdde regeringen under stormiga tider, han har nedlagt den under ej mindre åskdiger luft. Danmarks integritet hotades 1848, Danmarks integritet hotas 1863. Men skiljnaden mellan då och nu är dock stor. Skall den närmaste framtiden verka någon återgång? Frågan kan blott framtiden sjelt besvara; men en god grund är laggd, som ingifver något lugn, den grunden har Fredrik VII laggt, den är en otörvansklig juvel i den krona, han lemnar efter sig, och den grunden är: danska folkets fria författning. Den författningen som kom till lif under orons dagar har medfört en nationalitetskänsla, hvilken härdats under striden och ritningen mot den södre, inkräktningslystne grannens öfver makt. I denna nationalitetskänsla se vi vissheten om att danska folket skall bevara sin arfvedel efter en af de ädlaste af dess konungar ren och oförkränkt, hvilka anlopp som än kunna göras emot den. En ytterligare säkerhet derför ha vi uti det vigtiga beslut, som kastar ett skimmer öfver konungens sista stunder och säkerligen gladt den sjuke folkfadren, innan dödens vinge ännu hann att snudda vid honom. Fredags afton d. 13:de d:s antog danska riksrådet under folkets jubel det framlaggda förslaget till ny författning för konungariket Danmark och Slesvig. Det tyekes, att försynen ville förunna konungen glädjen att se, huru hans folks representantråd asgaf detta bevis på kärlek till fosterlandet och aktning för konungens önskan. Skulle strid stunda, skall danska folket nu stå sammanslutet och konung Fredrik VII:s ande skall vara i dess midt. Den hädangångne konungens regering var äfven bestämd att se den tanke utveckla sig, som under ett i folkens lif jemförelsevis ringa antal år, från att vara ett mera idealt tankeexperiment, antagit real gestalt och med mäktig kraft inträngt i de nordiska folkens föreställning, vi mena den skandinaviska tanken. Konung Fredrik VII var sjelf en af dess varmaste anhängare och ifrigaste befrämjare. Hans död skall hafva djup inverkan på denna tankes ögonblickliga läge. IIvarföre skulle vi förneka det: Den kan för tillfället släcka mången lifsvarm förhoppning, komma nyss fasta stridsmän att vackla och rubba riktningen af händelsernas ström. Men idåen är evig. De yttre formerna vexla, ideernas bärare kunna signa, men ideen sjelf eger bestånd, den eger sanningens klarhet och sanningen skall segra till sist. Konungen är död, lefve konungen! lyder tänkespråket. Det vill säga: konungen dör icke, blott den, som tillsilligt burit purpurn, dör och lemnar den i arf åt efterkommande. Så med den skandinaviska iden. Dess bärare och befordrare kunna falla på dess utvecklingsväg, men idden — — RKRSEAAETAN SEDEN ETEN REAR ETEN SERA FEN ERE 2 1