Göteborgsposten – 17 november 1863, sida 1

Konung Fredrik VIL af Danmark. T Ett sorgebudskap har nått oss, ett sorgebudskap, som träffat så väl hjerta som själ, gå väl känsla som förstånd. Det är en konung, som bortgått ur tiden, men en konung, som i ordets ädlare mening var en menniska; en konung, som herrskade lika mycket öfver sitt folks hjerta som dess förstånd. Konung Fredrik VII af Danmark är ej mera. Hans ande lemnade på Glicksborgs slott den jordiska hyddan d. 15 November kl. 2,35 e. m. Sorgebudskapet kom så plötsligt, så oförberedt. Tidsomständigheterna hafva en så invecklad gestaltning. Det är konungslighetens lott, att icke få vara sig sjelf, ej ens efter döden. De tårar, som falla i denna stund, den sorg, som grämer det inre, men ej ger sig luft, gälla ej endast den bortgångne, de äro ätven framkallade af oro öfver den närmaste framtiden för hvad han egde kärast på jorden, hans land och folk. Hans jordiska lif var med båda så sammangjutet, hans makt hade sin hjertrot i folkets kärlek, folkets kärlek var hans styrkal, folkets förtröstan hade sitt vilkor i hans besittning at makten, båda, konung och folk, voro de så nära förenade, att det må vara naturligt, att vi i denna stund ej kunna fullt reda de känslor och tankar, som detta lrånfälle uppväckt. Telegrafen säger kort: Djup, obeskriflig sorg råder öfver hela Danmark. Och i sanning, den sorgen är berättigad. Ej heller omfattar den blott Danmark, den kän