Göteborgsposten – 14 november 1863, sida 1

AWW W— —ä—— scende har vårt land städse på ett hedrande sätt utmärkt sig. Regering, ständer och folk hafva skyndat att räcka en hjelpens hand åt de brandskadade och sålunda har den värsta nöden snarast möjligt blifvit athjelpt. Mycket återstår dock ännu att göra, och mycket göres också, ty vid detta laget torde det vil ej sinnas många städer i Sverige der ej subskription öppnats för de brandskadade i Warberg. Det sätt att för ändamålet gå tillväga som man här i Göteborg tillgripit har visat sig särdeles rationelt. Som förut omtalats har staden indelats i sex territorier, hvilka tolf personer åtagit sig att brandskatta sålunda, att inom hvarje territorium två personer gå ur hus i hus och upptaga frivilliga gåfvor. Härigenom vinnes det ändamål att hvar och en kan komma i tillfälle att gifva sin skärf, hur liten den än må vara, ty många bäckar små göra en stor å. Också har redan en ganska betydande summa afsändts till den för medlens utdelande bildade nödhjelpskomitån i Warberg, och utan tvifvel skall vid detta som vid föregående tillfällen vår stad komma att intaga ett hedersrum bland dem som skyndat till för att hjelpa. Forntid sig med samtid enar?, heter det i den gamla Upsal: ången, som förr var så po ulärVi ha nyligen på ett frappant sätt erinrats om denna skaldens tanke. Det var häromdagen på teatern, hvarest för tillfället uppfördes Solen sjunker?. Krönikeskrifvaren älskar teatern och han älskar den sosterländska dikten — men han älskar icke att den förra bidrager till att förringa intrycket af den senare. Här såg han nu framför sig konung Gösta I, hans sköna, svärmiska dotter Cecilia 0. fl. gamla bekanta ur vårt historiska bildergalleri. Deras drägter voro historiska och af verklig prakt; men romgifningen, accessoirerna: Mon Dien! Ett rum på Stockholms slott under Gustaf I:stes sista dagar utgjordes af — ett hvardagsrum i ett äkta tyskt landthus. bygdt och inredt i sista årtiondet af nittonde århundradet och med chaises-longues, samt lätta luftiga stolar ur hrr Petterssons el ler Lösmarks modernaste urval af möbler, mjukt stoppade och med det mest moderna möbeltyg, ja, i en annan dekoration försedda med hvita öfverdrag. Från en vägg i sonden nedblickade på kung Gösta de vädla skuggor och vördade fäder i skepnaden af porträtter utaf tvenne matroner, klädda i löslockar och negligger. Medgif, att det tog sig komiskt ut. Men saken har äfven sin allvarsamma sida. Det hela tår karakteren af en maskerad hos en anspråkslös familj på landet, någon födelseeller namnsdagstillställning eller dylikt med motiv hemtadt ur konung Gustafs romantiska historia. På detta sätt förSvinner illusionen, d. v. s. hvarje dramas egentliga nervus rerum. Vi veta nogsamt, att direktionen för vårt med rätta så omtyckta teatersällskap icke rår för detta absurda förhållande, och vi beklaga dess regissör, som skall nödgas vilja mellan de bekanta guldstolarne och guldstolarne och återigen guldstolarne för möblerande af ett dyrbarare rum, vare sig en medeltidens slottssal eller en elegant parisersalong i våra dagar. Denna direktion, som får betala myckot hög hyra, har tvärtom rätt att fordra, det ett tillräc kligt förråd at möbler och accessoirer finnes; och åskådaren å sin sida har rätt att förarga sig öfver att få se samma bordtäcken, samma karta på väggen, samma stolar, samma negligebeprydda fruntimmersporträtter etc. oupphörligt, för hvilken tid och hvilket ställe som helst åskådaren betalar sin biljett och vill ej ha sin dyrköpta illusion förstörd. Det är derföre på tiden, att teaterdirektionen råder bot tör detta misstörhållande och anskaflar nödiga accessoirer, hvarå i allmånhet vår teater lärer lida mycken brist. AP mo ser MFL WU MORRA HP LS —n rm DE msEj or ——WWAALe— — —2 F—LZELHTAUAUYzZz — -— LT AR Eftersom vi kommit in på kapitlet om teater tillåta vi oss framkomma med en liven anmärkning, nej — endast en vänlig förfrågan. Sanningen att säga våga vi knappt tala ur skägget och mustascherna af fruktan att ohjelpligen falla i onåd hos det täcka könet, ty det är till de teaterbesökande damerna vi åter vilja vända oss. ÖTro dock för all del icke att det nu åter gäller något så underordnadt som edra krinolinor, mina damer, nej — må ni ej blifva stötta för hufvudet — nu är det fråga om edra moderna hattar. På amfiteatern äro desamma synnerligt hinderliga för alla dem, som ej sitta på första bänken. Krönikeskrisvaren är öfvertygad om att damerna sjelfva gjort detta ersarenhetsrön. Den som erhållit plats bakom en dam med en dylik modern hufvudbonad måste ovilkorligen se henne öfver axeln, såvida han vill ha reda på hvad de på scenen uppträdande personerna taga sig före, och om flera damer med dylika hattar sitta bredvid hvarandra, kan det allt hända den bakom sittande att han får åtnöja sig med att endast höra på pjesen, ty