Göteborgsposten – 14 november 1863, sida 1

Veckokrönika. Knappt hade man, att vi så må säga, hunnit hemta andan efter den svåra stormen; knappt hade en åtminstone någotsänär stiltje inträdt i de från alla håll och kanter lingående berättelserna om orkanens sköflingar till vatten och lands, knappt hade man hunnit höra, beklaga, efter bästa förmåga hjelpa och sedan — glömma, ty menniskan glömmer så lätl då faran och fasan ej längre stå framför hennes ögon: som sagdt, knappt hade vi någorlunda hunnit lugna oss, förr än en ny fasansväckande olyckshändelse når våra öron. Vi mena underrättelsen om branden i Warberg. Nyss skakad af stormen, och medan densamma med föga minskad styrka ännu rasar, bryter ett annat element sina bojor, för att med sina allt förtärande, tusentals tungor i ohejdbar vildhet rusa fram och ödelägga en idog och framåtsträfvande stad, sprida jämmer, sorg och förstörelse inom ett litet, men sträfsamt samhälle. Man kan väl fråga sig hvad försynens mening kan vara med att så hopa olycka på olycka, att så i ett nu kullstörta, hvad som fordrat åratal att uppbygga; men hvem mäktar besvara en dylik fråga? Menniskan måste ödmjukt böja sig för den högre viljans makt och af olyckans pröfningar hemta styrka och kraft att bära bekymrens börda. Att vid dylika tillsällen mycket förstöres som måhända aldrig kan ersättas, utt många kära minnen, frukten af mångårig flit och sparsamhet i ett nu blir lågornas rof är gifvet, men nöden lindras dock betydligt genom snar hjelps anskaffande, och i detta hän