Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 2

I Gud lefva på detta sätt alla de själar, som hafva lefvat. Hvarföre skulle icke andens regering, universets slut äfven vara alla medvetandens återuppväckande? Anden skall vara allmäktig, iden skall vara hel och hållen verklighet: hvad betyder detta språk, om icke att allt skall återupplefva i iden? Det sätt, hvarpå dessa saker skola fullbordas, kan ej annat än undgå oss, ty, jag upprepar det, om en milliard sekler skall kanske verldens tillstånd vara lika mycket olika med det nuvarande tillståndet, som den mekaniska atomen är olika en tanke eller en känsla. Men hvad vi dock kunna påstå är, att den slutliga återuppväckelsen skall göras genom vetenskapen, genom, säger jag, menniskans eller någon annan förståndig varelses vetenskap. Universets vetenskapliga reform är det knappast påbörjade verk, som är afslöjadt för förnuftet. Detta försök skall tusentals gånger betraktas som attentat, den I konservative skall tusentals gånger utropa, latt man begår en kränkning mot Gud då man rör vid hans verk; men medvetandets framåtskridande är något förut bestämdt. Antaga vi, att vår planet är dömd, att blott ernå medelmåttiga resultater, att vanan, under förevänaing af att bevara de dogmer den bohöfver, qväfver den vetenskapliga anden och verkar menniskans annullering för de stora tingen: hvad skulle en sådan förlust betyda i hela universet? Detsamma som ett sädeskorn, hvilket å den stora slätten faller på en kiselsten, eller ett lifsfrö, som i fortplantningens hemlighetsfulla natt icke finner de för dess utveckling gunstiga vilkoren. Farväl, låtom oss fortfarande söka!