Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 2

vill hellre dö? Hvad skall jag med det fasliga opiet, som smakar likt gammalt londonskt porter? Opium återger mig icke Launce — Hon afbröt sig hastigt, varnad af en blick från Eleanor. — Du får icke tala om Launcelot Darrell för folket här, sade mrs Monckton, när pigan gått ut, om du ej vill att de skola misstänka att något besynnerligt inträffat. — Men det få de ju ändå veta, om brölloppet uppskjutes. — Allt det der förklarar nog din förmyndare för dem. Miss Mason jemrade sig öfver sitt olycksöde ännu bittrare än förut. — Det är hårdt att vara olycklig, ropade hon, men ännu värre att ej få tala om det. — Många menniskor ha sorger, som de måste fördraga utan att tala om dem, svarade Eleanor lugnt. Jag måste uthärda sorgen öfver min fars död, när jag icke vågade tala om den. Mrs Monckton såg sin man icke mycket under de få dagar Laura låg sjuk. Hon såg honom visserligen, då han kom till dörren för att göra sig m derrättad om sin myndling, men till och med af de få korta meningar, som han då yttrade till henne, kunde hon märka att hans sätt mot henne var förändradt. Han hade länge haft något kallt och främmande i sitt väsende mot henne, men nu låg deri en förorättad mans iskalla slutenhet. Eleanor märkte det med smärta, men hon hade en dunkel hopplös föreställning att hon ej var i stånd att ändra detta förhållande.