Göteborgsposten – 12 november 1863, sida 1

dansk-tyska frågan redan förut kommit genom tidningarne till allmänhetens kännedom): och huru ej heller pressen uppträdt mot de medlemmars af borgareståndet uppfattning, som vid det tillfälle då 3:dje hufvudtiteln förevar yttrat sig härom. Vi omnämnde huru regeringen, på framställd önskan äfven inom borgareståndet framlade sina diplomatiska aktstycken, angående sitt deltagande i förhandlingarne om dansk-tyska frågan; och att sedan ingen röst inom rikets ständer eller pressen höjts, ej ens af Nya Dagligt Allehanda, mot den i nämnde aktstycken tydligt angifna riktningen af regeringens politik, hvars oundvikliga konseqvenser nu utveckla sig — förrän N. D. A. vid det olyckligast valda tillfälle i verlden uppträdde emot regeringen. Vår motståndare, som hedrar oss med allehanda onödiga epiteter, håller sig i sitt genmäle emot oss uteslutande till vår uppfattning af borgareståndets medlemmars uttalanden, hvilken uppfattning naturligtvis kallas osann. För att bevisa detta, har bladet gjort sig omaket utrycka några fragmenter ur de nämnde talarnes anföranden i borgareståndet. Det är alltid vanskligt, att om man vill verkligt föra sanningens talan, på detta sätt bevisa med lösryckta bitar ur längre anföranden. Det hade derföre varit skäligt, att N. D. A. äfven angifvit ifrågavarande diskussions uppkomst. Vi skola nu göra det i stället. Upprorets utbrott i Polen i början af innevarande år frambragte en allmän oro inom Europa och gaf ett större lif åt förhandlingarne inom de olika riksförsamlingarne. Man befarade ett allmänt utbrott af mäktiga hvälfningar, och det var helt naturligt, att representantförsamlingarne önskade af sina regeringar få någon ledtråd för bedömandet af sina resp. politiska ställningar. Sveriges rikes grundlag lägger handhafvandet af vårt lands politik uteslutande i konungens händer, som eger att låta bereda och handhafva ministeriela mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande makter, såsom Honom lämpligast synes, och eger att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, sedan Han deröfver hört Statsministern för Utrikes Ärendena och någon annan tillkallad Stats-Rådets ledamot. Det var helt naturligt, att man, för sådana stormiga tider som de hvilka väntades, önskade bestämdt få veta, hvilken riktning regeringens politik inslagit, liksom man rönte en lätt förklarlig känsla af misshag öfver att, fastän ett konstitutionelt folk, alldeles gå i mörker, då dock för oss så vigtiga intressen stodo på spel. Detta misshag gat sig luft vid behandlingen af 3:dje hufvudtiteln inom borgareståndet. Alla talarne, på ett par undantag när, förordade visserligen varsamhet i yttrandena, men den öfvervägande önskan var emellertid, att regeringen skulle afgifva något upplysande meddelande om sin ställning. Denna önskan kunde naturligtvis ej afse den polska frågan, alldenstund vid den tiden just den största liflighet rådde inom kabinetten och vigtiga, fast sedan strandade underhandlingar fördes; och vår regering, såsom en mindre makt, ej kunde begå någon indiskret handling, som skulle väcka de stora kabinetternas både misshag och bryderi. habinetten voro just då i görningen med att upprätta ett handlingssystem; det kunde således icke vara fråga om att då begära upplysningar om redan gjorda handlingar. Men då sympatierna för Polen voro inom landet stora och vigtiga tilldragelser kunde inträffa, framhölls önskan, att regeringen måtte sluta sig dels till Frankrike och dels ingå förbund med makter af andra rangen, för att i sin mån häfda rättens ställning öfver makten. Denna önskan afsåg naturligen dagens brinnande fråga: det väntade