Göteborgsposten – 12 november 1863, sida 1

med mig, derföre att han icke är god! Jag tycker om att ban är litet elak, som Giaourn eller Manfred —2 sfast jag icke begriper hvad han gjort, som kunnat förmå honom att bete sig på det sättet — jag har aldrig bedt honom vara god. Godhet passar icke för sådana utseenden som hans. Det är blonda menniskor med matta blå ögon och rakt hår och inga ögonbryn eller ögonhår, hvilka observeras, som vanligen äro goda. Jag kan icke tåla goda menniskor, och om ni icke mr vill låta mig gifta mig med Launcelot Darrell, så skall jag gifta mig med honom, när jag blir myndig, och det blir jag om tre år. Miss Mason sade detta med mycken häftighet och förbittring och gick mot dörren, men Eleanor hejdade henne och uppfångade den smärta gestalten i sina armar. Ack Laura, Laura, ropade hon, du måste lyssna till oss, du måste höra oss, min stackars kära vän. Jag vet att du måste tycka att det är mycket obarmhertigt af ose att tala mot den man, som du älskar, men det skulle vara femtio gånger obarmhertigare att låta dig gifta dig med honom och upptäcka att han är ovärdig din kärlek, sedan du förenat dig med honom, så att du ej mera kunde bli lycklig, om du skildes från honom. Om det är förfärligt att höra sådant om honom nu, så vore det tusen gånger förfärligare att höra det då. Låt oss gå in i ditt rum; jag vill bli hos dig hela natten. Jag skall säga dig det, som jag vet om Launcelot Darrell. Jag borde kanske ha sagt dig det förut; men jag har väntat på det, som aldrig kommer, efter hvad jag börjar tro.