Göteborgsposten – 11 november 1863, sida 2

Det var den 5 nov. kl. 1 middagen som ransmännens kejsare Napoleon III i Louverns tora sal öppnade sina lagstiftande kamrar och lervid höll det tal, för hvars vigtigaste del i redan redogjort och hvilket nu som bäst commenteras at alla större tidningar, ovanligt nstämmiga uti att vilja gifva det en allt anlat än fredlig uttydning. Den diplomatiska ären i Paris var ovanligt talrikt tillstädes ch satt till höger på öfra galleriet. Jemte len ryska ambassadören såg man äfven den mamitiska beskickningen i dess rika asiatiska lrägt. Galleriet till venster var uteslutande vesatt af damer. Då kejsarinnan inträdde i salen och under upprepade lefverop tog plats vå den för hennes räkning uppförda tribunen ill höger om tronen, förkunnade en salva af 21 kanonskott, att kejsaren just farit ut från Puilerierna. Ett bifallsrop från hela församtingen emottog honom, då han inträdde i saen och gick fram till tronen. Der höll han talet, hvilket ofta afbröts af bisallsyttringar och isynnerhet vid de ställen, der kejsaren sade 1815 års fördrag vara upphäfna. En alltid väl underrättad pariserkorresp. till Köln. Zeit., hvilkens uttolkning af talet säkerligen återspeglar en ganska omfattande opinion, skrifver derom följande: -Det franska trontalet utföll ej så fredligt, som man hade väntat, och inbjudningen till ryske ambassadören hr v. Budberg, att han måtte vara tillstädes och att han ej skulle å höra något som kunde såra hans öron, måste tilltro honom antingen döfhet eller gröfre nerver, än diplomater bruka ha? Huru i all verlden skulle han kunna lungt höra fransmännens kejsare förklara, att Ryssland i Warschau trampar 1815 års fördrag under fötterna? I allmänhet har kejsaren ännu aldrig uttalat sig så bestämdt angående 1815 års fördrag. Han säger kort och godt, att de upphört. Det är ej något tvifvel underkastadt, att de ofta blifvit brutna; men der de ej brutits, måste de tillsvidare gilla, liksom vestmakterra, isynnerhet England, ju ätven upprepade gånger erinrat ryska hofvet om de sörpligtelser, som kejsar Alexander I 1815 åtagit sig i hänsyn till Polen, Utgående från den satsen, att verlden gått ur sina fogar, kommer kejsaren helt naturligt till den slutsatsen, att det är tiden återställa dem. Han föreslår en europeisk kongress, och det med ett sådant eftertryck, att han gör de makter, som skulle kunna vägra, på visst sätt ansvariga för det oundvikliga kriget. En kongress mellan Europas makter kan uppenbarligen endast komma till stånd, om man på förhand ända till en viss grad öfverenskommer om hvad man vill afgöra på kongressen. Men en sådan öftverenskommelse är desto svårare att bringa till stånd, som Frankrike uppställer ett stort program för konserten. Såsom oss synes, är det fråga om ingenting mindre, än den mycket omtalade omrevideringen af Europas karta. Vi veta, att det polska upproret redan straxt efter dess början ingifvit kejsar Napoleon III de mest vidt utseende planer, hvilka hvälfva sig omkring ett oberoende konungarike Polen. Köln. Zeit. var i tilllälle att derom först underrätta verlden, och ingen enda regering försökte deremot framställa någon invändning. Det franska förslaget stötte emellertid öfverallt, isynnerhet i Österrike, som dock lofvats riklig skadeersättning, på så mycken motsägelse, att furst Metternichs resa till Wien var förgäfves. Österrike kunde ej inlåta sig på tanken om ett sjelfständigt Polen. Icke desto mindre tilläto vi oss redan för ett halft år sedan säga, att det faktum, att Napoleon III