Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 2

Göteborg d. 10 November 1863. Teater. Ett förut bekant drama Soen sjunker! at Börjeson har åter gått öfver vår icaters tiljor och hade isynnerhet i söndags dragit till sig en nästan alldeles fullsatt salong, som med intresse följde detta skådespel, hvars lyriska pointer, ehuru ofta alldeles orimliga, alltid fängslat vår publik, som ofta, kanske för ofta, låter sig hänföras af ett mjukt, välljudande, grannt språk med rik färgprakt, och för dess skull förbiser med de dramatiska svagheter, hvaraf t. ex Solen sjunker i ej ringa grad lider. Utförandet af detta stycke har varit ganska godt. Mll Forssman har, som Cecilia Wasa, inlagt ny förtjenst och häfdat den framstående plats hon innehar i vår publiks gunst. Det är en verklig konstnjutning att följa hennes spel i denna roll, der hon kan gilva uttryck åt barnslig naivitet och vek qvinlighet, stormande passioner och gripande ångerfull upplösning. Vi erinra blott om första aktens andra tablå, deri hon jollrar med sin gamle far och liksom på lek afgifver bekän nelse om sitt hjertas tillstånd. Det är också en scen af varm poesi och eger en angenäm dialog, en egenskap hvilken ej ofta låter sig törmärka hos hr Börjeson, som utan sjelfkritik för en klingande poetisk utgjutelses skull uppoffrar sin dialog. Detta ofta förekommande sel i hr Börjesons alster gör det till en nödvändighet för skådespelaren att för intressets upprätthållande, hafva en modererad deklamation och beherrskning af denna. IIr Pousette, hvars hela yttre och förträffliga maskering gålvo en trogen bild at den äldrige, men ännu oböjde och kraftige konung Gösta, lät sig stundom af deklamationen hänföras så, att denna blef öfverdrift och frambragte falsk pathos. Hr Ahlström spelade ledigt och med värma, men föreföll något svag. Fru Pousette förrådde, tycktes det oss, köld och, för att tala uppriktigt, intresserade icke synnerligt. Fru Andersson spelade med vanlig jemnhet, men lade väl mycken vigt på några i rollen befintliga plumpheter och krystade ordlekar; vi föreställa oss, act fru Andersson är för routinerad och sann skådespelerska, för att vilja lägga an endast på hyllans oreflekterade bifall, äfven om hon dermed skulle riskera de lägre regionernas. En liten satunge gafs i söndags för andra gången under stormande bifall och ljudeliga skrattsalvor. M:ll Pettersson är också en