Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 1

— Det kunde jag just tro, ropade han, hela historien är en komedi. Jag ber om ursäkt, mr Monckton, för att jag kallat den en komplott. Det är blott en dröm, som er hustru haft, och jag vågar tro, att hon är icke mer Georg Vanes dotter än jag är tillverkare af ett falskt testamente. Mr Darrells triumf hade gjort honom dumdristig. Nästa ögonblick låg Gilbert Moncktons hand på hans rockkrage, och det spanska röret hölls öfver hans skuldror. — Bevara mig väl! jemrade Sarah de Crespigny sig det kommer att gälla lifvet. Ö, hvad det är fasligt! och det om natten på köpet! Men innan något ondt kunde vederfaras Launcelot Darrell hade Eleanor fattat sin mans höjda arm. — Det, som du sade nyss, var sannt, ropade hon, han är icke värd det; han är verkligen icke värd det! Han är för ömklig för att väcka en hederlig mans vrede. Släpp honom, släpp honom för min skull! Vedergillningen skall träffa honom förr eller senare. Jag trodde att den skulle komma i natt, men det måste ha varit häxeri i den saken. Jag kan ej begripa hur det gått till. — Vänta Eleanor, sade Gilbert Monckton, i det han ställde det spanska röret på golfvet och vände sig bort från Launcelot Darrell, som han skulle vändt sig frun en hund, som man rådt honom att ej slå. Hur var det med det sista testamentet? — hvad innehöll det? åt hvem bestämdes förmögenheten i det? Launcolot Darrell såg ifrigt upp och väntade på Eleanors svar med återhållen andedrägt.