Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 1

vägen för den moderna Alexanders lösande af den polska insurrektionens gordiska knut. och så ha ju de maktegande lorderna uppsyllt allan rätttärdighet! De ha sauverat apparanserna såsom ledare för den nation, hvilken ger sig ut för att vara frihetens och civilisationens förnämsta Stödjepelare, och det utan att ha uppoffrat annat än bläck och papper på den stora saken. Det vore ju för godt pris man skulle kunna skaffa sig och bibehålla ett godt namn och moraliskt infly tande, om detta förslår. Men tyvärr är denna sak problematisk. Polen har verkliga vänner inom England — ja inom Englands parlament om ej inom dess minister och dessa skola ej underlåta att ställa de stortaliga och handlingströga lorderna till ansvar för att de lekt ej blott med Polens sak utan med Englands ära. Detta blir vädligare för gamle Pam och lille Johnny än alla de skandalösa anklagelser och sarkastisktkritiska angrepp, hvarmed dessa det engelska kabinettets åldrige dioskurer öfverhopas. Kung Wilhelm af Preussen och hans alter ego befinna sig för närvarande i en föga afundsvärd belägenhet. Pro primo ha de fått sig en ny deputerade kammare, som torde komma att göra dem ännu mera bryderi än dess föregångerska gjorde dem — n. b. om den blir så pass länglifvad som den blet. Framstegsmenniskor ha nästan öfverallt blitvit valda till representanter, trotts regeringens krampaktiga och at majestätets personliga framträdande understödda ansträngningar, trots dess handtlangares olagliga inblandning i valfrågan. Kung Wilhelm vädjade till landet och srågade om han eller oppositionen hade rätt i landets tanka. Landet svarade med imponerande bestämdhet, att kungen hade orätt och oppositionen rätt. Så hänger saken i hop, och nu kan man vänta en serie af pikanta parlamentsscener, hvari den stockblinda absolutismen skall stångas mot den kompakta folkopinionen ackompågnerad af junkrarnas hesa bravorop. och hvad händer nu sedan preussiska regeringen förlustat hela Europa med dessa parlamentariska frispektakel? Jo då träder den ofelbare Wilhelm I med Guds nåde upp och bjuder representanterna att skingras i östan och vestan och nordan och sunnan. Kanske han till och med dervid glömmer att tilldela de afskedade representanterna försäkringen om sin kongl. ynnest och nåd, liksom hans kurhessishe förbundsbroder gjorde, efter att ha lätit sin representantkammare vänta fem timmar på afskedsbudskapet — derföre att han ej kunde slita sig från en intressant representation på den kurfurstliga teatern. Danmark har svarat på Förbundets hotelser med sans, moderation och fasthet. Det har erbjudit sig att göra alla rimliga koncessioner — koncessioner, som ej kränka dess nationella sjelsständighet. Men Förbundet kräfver just raka motsatsen — just de orimliga koncessioner, som skulle göra gamla Danmark till dess lydrike. Det trodde att den gamle busen exckutionen skulle skrämma det lilla konungariket vid Sundet, men det beräknade ej att de skandinaviska folken ej pläga låta skrämma sig, när de ha den solklara rätten på sin sida. Denna gång har dessutom Danmark något mer på sin sida — det har Sverige-Norge. Och så har det ju vestmakterna att vädja till — vestmakterna, som ha sina skäl att ej tycka om den tyske Mickels glupska aptit, och som at erfarenheten nogsamt veta, att huru högt denne än gapar och huru ifrigt han än hvässer sina klor, det dock är my eket lättare att komma till rätta med honom än med den moskovitiske örnen. Det är desto riskablare för de tyska makterna att börja en lek, hvari Frankrike kan