Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 1

— Det vet jag icke, sade hon. — Hvad? har du glömt det? — Nej, jag visste icke hvad som stod i testamentet. Jag hade icke tillfälle att läsa det. Jag tog det från stolen, hvarpå Launcelot Darrell kastat det, och stoppade det i min ficka. Från det ögonblicket till nu har jag icke sett det. — Hur vet du då att det var ett testamente? frågade Gilbert Monckton. — Derföre att jag hörde Launcelot Darrell och hans kamrat säga att det var det rätta testamentet. Kännedomen af Eleanors okunnighet tycktes vältra en börda från den unge mannens bröst. — Nå, mr Monckton, sade han med en min af förorättad oskuld, ni har varit mycket angelägen att utforska de grunder, hvarpå er hustru stödt sin anklagelse, och ni har varit mycket böjd att låna ert öra åt en högst orimlig historia. Ni har gått ända derhän att ni velat hämnas på mig med en promenadkäpp. Jag tror att det nu är min tur att göra några frågor. — Ni kan göra så många ni behagar, svarade juristen. Hvad som inträffat hade förvirrat honom. Eleanors ifver, som förekommit så naturlig, hade slutat med ett intet. Tänk om allt var förställning — om en mörkare hemlighet dolde sig under allt detta virrvarr af anklagelser och nekanden! Misstankans kräfta, hvilken alstrats af en qvinnas bedrägeri, hade slagit djupa rötter i Gilbert Moncktons bröst. Han hade förlorat en af det ädla sinnelagets