Göteborgsposten – 9 november 1863, sida 2

Från Utlandet. De ingångna utländska tidningarne känna intet om det franska trontalet, hvarföre, enligt deras uppfattning, den politiska situationen ännu är oklar. Det korta telegrafiska utdrag. som kommit oss tillhanda, är ej heller af den art, att det lemnar oss någon så tydlig redogörelse för innehållet af nämnda tal, att man deraf kan sluta till någonting bestämdt eller få någon säker antydan om hvad som närmast skall komma att hända. Kejsaren säger visserligen, att Ryssland samtyckt till hållande af en allmän kongress, å hvilken alla sväfvande europeiska frågor skola kunna lösas. Men det telegrafiska utdraget säger ej, om Napoleon berört det förhållandet, att Ryssland ingått på kongressens hållande först då den i Polen organiserade revolutionen nedlaggt sina vapen. Har Ryssland afstått från detta sitt vilkor? Det är icke gerna troligt, åtminstone om man får döma af dess tillvägagående i Polen, der dess handlingar allt fortfarande äro de grymmaste och mest förödande. Eller har Napoleon beqvämt sig till att låta den ryska skräckregeringen i Polen bestå, tills en kongress kommer till stånd? Det vore förfärligt att tänka sig; ty det är obestridligt, att lång tid skall åtgå, innan makterna kunna enas om en dylik kongress — ifall de någonsin kunna derom enas. Österrike skall bestämdt motsätta sig den. En kongress skulle för det bli olägligare, än tillochmed rent ut ett krig. ena sidan stå italienarne med sina fordringar och sina anspråk qvar. Italien skall aldrig släppa ur sigte Venetien, och kommer detitill en kongress, skall det framhålla sina anspråk; kanske en ny revolt skulle låta ett smär tans skri ljudande skära genom kongressalen. Dessutom, vore det meningen att å kongressen fästa afseende vid polackarnes egna for dringar — och Napoleon har ju i sitt ta sagt alt makterna ej böra omåaktigt motstå folkens rättmätiga fordringar — bör man erinra sig, att dessa utgå på återställandet af det gamla Polen, sådant det var före 1772, hvilket vill med andra ord säga, att Galizien och Posen borde återsalla till polska kronan, eller åtminstone de delar deraf, der ej det tyska elementet är det vida öfvervägande. Galizien är ännu polskt, tyskarne hafva blott kunnat göra föga framsteg i det landet — hvarföre polackarnes anspråk på dess återfå. ende äro rättmätiga fordringar. Och skulle man väl kunna tro, att Österrike under sådana förhållanden skulle medgifva kongressens kommande till stånd? Det enda vore, om ersättningar bereddes Österrike, t. ex. Schlesien, som det länge önskat. Men det förutsätter Preussens styckande: ty hvad är Preussen utan Schlesien och de forna polska provinserna? Preussen skulle derföre aldrig medgifva kongressen. De forna polska provinsernas slitande från Tyskland skulle möjligen äfven medföra den följden, att tyska folket motsatte sig kongressbeslutet, hvaraf skulle kunna uppstå åter nya förvecklingar. Skall Engand medgifva en kongress? Det är föga troigt. En kongress kan innebära så många öljder. Pariserkongressen efter Krimkrigets lut aflade italienska kriget; den nu tillämnade kongressen skulle kunna utveckla fröet ill ett nytt krig. Englands nu inslagna stråt, tt alldeles isoleradt diplomatisera i polskal