Göteborgsposten – 6 november 1863, sida 2

X. Månsson 12,200 rdr, J. Dähn 11,450 rdr, X. IIeres 13.387 rdr 67 öre, Bark X Warburg 12,500 rdr, P. J. Rapp 12, 000 rdr, samt murmäst. M. Conrad för firman C. Uebel med 10,750 rdr. Skogshushallningen har nu kommit till öfverläggning på riksdagen. Beklagligen torde det nu, så nära riksmötets slut, icke vara särdeles mycket att hoppas på en genomgående och grundlig reform uti skogslagstiftningen. Det har nu en gång för alla blitvit sed, att denna betraktas med indifferens, oaktadt de många och rättvisa klagorop som höjas från allt flera delar af landet mot det vansinniga slöseriet af skogen, denna så vigtige faktor i vår nationalhushållning. Det är derföre sannolikt, att itven denna riksdag skall låta frågan hvila — och den har ju hvilat i så många år, att vi i denna väg lättsinniga slösare nu helt tvärt stå inför ett armod på skog, som måste väcka hvarje fosterlandsväns uppmärksamhet. Vi äro inga vänner af en lagstiftning, som inskränker den personliga friheten och nyttjanderätten af den enskilda egendomen; men med skogen råder ett eget förhållande. De flesta europeiska länders statsekonomer och jurister hafva i åratal diskuterat frågan, huruvida skogen är utan någon dermed foljaade pligtskyldighet den generations egendom, som för tillfället innehafver den. Någon bestämd princip tyckes ännu icke vara af dem omsattad; men deremot synas andra länders administrationer alltmera vilja omfatta den, åsigten, att äfven den enskilde skogsegaren skall underkasta sig all männa föreskrifter angående handhafvandet af sin skog, hvari redan, såsom oss synes, ligger ett medgifvande af en kommande generations rätt att ej böra alldeles förbises i detta hänseende. För olika länder gilla olika föreskrifter, alltsom centralisationen ingår i styrelsesystemet eller icke. Frankrike t. ex. inköper den jord, der skogen är afverkad, och skogssår den åter samt ställer den under vederbörande skogsstyrelses vård. I Sachsen deremot tyckes man, enligt vår åsigt, hafva omfattat det mest rationela systemet och egnat tullt lika aktning åt såväl statens rätt att pålägga den enskilde band som den enskildes eganderätt. En enskild skogsegare derstädes eger att fritt afverka sin skog, men med vilkor att han antingen uppodlar jorden eller åter skogssår den. Följdes samma system här i landet, skulle man slippa den ruskiga synen af allt flera magra ljungoch enbuskslätter, der ej ens kreaturen kunna mellan stenarne finna en mager föda. Ått denna riksdag ej skall något tillgöra för de privata skogarnes förnuftiga handhafvande, det taga vi för gifvet, tyvärr, men vi hoppas fullt och fast, att man förr eller senare skall gifva dem rätt, som i dessa tider uttala ett varningens ord — måtte detta medgifvande dock icke komma för sent! I måndags hade emellertid ett stort antal ledamöter ur riksstånden enskildt sammanträde, för att diskutera den vigtiga frågan, vid hvilket tillfälle man dock hufvudsakligen sysselsatte sig med de norrländska skogarne. Finansministern frih. Gripenstedt var äfven närvarande och framhöll vigten af, att ständerna uttalade sina åsigter och angat de grunder, på hvilka en förbättrad skogslagstiftning borde byggas, hvarefter regeringen ville uppgöra ett detaljeradt förslag till lagstiftning i ämnet. Sammansatta stats-, lagocb ekonomiutskottet har äfven framlagt förslag i ämnet, hvilket f. n. är under behandling hos ständerna. Dessa förslag afse enligt P. T. hutvud sakligen, att lämpliga trakter icke blott å kronans ötverloppsmarker utan äfven i de oafvittrade skogarne måtte förklaras för kronoparker och ställas under skogsstyrelsens förvaltning, samt att förbudet mot nybyggens anläggande å nämnde ötverloppsmarker, tilldess reglering af desamma försiggått, må utsträckas till de oafvittrade skogarne, tills undersökning försiggått, huruvida de i sin helhet eller till någon del må förklaras för kronoparker. Mindre för