Göteborgsposten – 30 oktober 1863, sida 1

— — —— har exekutionen blitvit beslutad. Det är talande och betecknande, att Ryssland är den enda af de europeiska makterna, som förklarat Tyskland i exekutionen hafva rätten på sin sida. England har förut biträdt samma åsigt; men söker nu godtgöra sitt tel. För Ryssland är den dansk-tyska tvistesrågan ett godt verktyg, hvarmed det kan hålla den tyska och den skandinaviska nationaliteten i schack emot hvarandra. Det vinner derpå och ser i deras tvist ett medel att ensamt beherrska Östersjön och, hvad mera är, vara en stor nordisk sjömakt. Denna olycksaliga tvist måste derföre uppgöras och en lösning sökas. För Skandinavien är det ett lifsvilkor, att Danmarks integritet upprätthålles. Detta är omöjligt, om ej Eidergränsen bevaras åt Skandinavien, åtminstone under närvarande förhållanden. De skandinaviska staterna äro redan i besittning af den nationala afskrankning, af den inre frihet och konstitutionalism, som tyska folket nu först är i färd med att vilja tillegna sig. Skandinaviens företrädesrätt är derföre gifven. Danmark undertryckt i denna stund vore för Ryssland ännu en allierad, på grund af tyska turstarnes, namneligen preussiske konungens, hållning i polska frågan. Det vore en qvarnsten bunden kring vår hals, det vore ett rep, med hvilket vi vid lägligt tillsälle skulle strypas. Vi sjelfva måste derföre i denna stund betrakta Danmarks sak som vår egen, liksom den är Vesterns, på grund af dess ställning till friheten och nationalprincipen. Frägans afgörande har således den vigt, att vi skulle till hälften begå sjelsmord, om vi ej understödde det hotade brödrariket. Ett par aktade organer inom vår press ställa sig emot denna uppfattning, sannolikt ledda af blind itver för Polens sak, som de anse skola störas af den dansk-tyska frågans afgörande. Men detta är ett lifsvilkor för Sverige, och kan Sverige vara Polen till något gagn får det dock icke vara genom begåendet af ett eget politiskt sjeltmord. Polens gagn i framtiden, om det kan komma att tillkämpa sig en framtid, beror af ett starkt Skandinavien, som kan hålla uppe jemnvigten mellan Ryssland och Tyskland häruppe i Norden, sålänge Tyskland genom sitt politiska system ännu är ett eröfrande folk. Lyckas tyska folket störta detta, är ett mäktigt Skandinavien lika nödvändigt för Tyskland, som det skall bli det för ett sjelfständigt Polen. Den kamp, som nu kan stunda för oss äfven vid Eidern, är således i grunden intet annat, än en kamp för Tysklands egen skull, och det är ej första gången svenska vapen stridt mot tyska furstar för Tysklands egen frihe.