Göteborgsposten – 29 oktober 1863, sida 2

(Insändt. Ändeligt kyrkobuller. En stor oro och strid pågår uti Askims och Frölunda socknar rörande det nu pågående prestvalet derstädes. Alla dagar under förra veckan har v. pastor K. Karlen låtit anställa Bönemöten, dels i kyrkorna och dels i socknarnas rotar, allt i afsigt att intala folket att välja den prestman, som kunde vara honom lik och träda i hans fotspår! Denne prestman skulle då vara hans vän pastorsadjunkten B. H1, hvilken tit. K. med all makt vill hafva till sin efterträdare; emedan han i många afseenden hyser samma åsigter och manr som tit. K. och kan, hvad Karlen sjelf offentligen yttrade i Frölunda kyrka den 22 sistl. Oktober, ,vara billig i afseende på en blifvande husa. — Om dessa möten torde vara mycket att an, men det man nu egentligen vill komma till, kyrkobullret i Frölunda kyrka, Söndagen den 25 Oktob. innevarande år. Till detta möte hade tit. K. genom pålysning i pastoratets kyrkor låtit sammankalla folket till ett andeligt föredrag, hvilket skulle hållas på eftermiddagen uti ofvannämnda kyrka. En stor samling af menniskor hade infunnit sig. Sedan tit. K. inför den församlade menigheten aflagt sin syndabekännelse samt framställt sig såsom en martyr ,huru han blifvit förföljd — dragen inför trenne håradsting — blifvit pliktfälld för slagsmål och vä fridsbrott-så låter han i anledning häraf sjunga Guds rena lamb! Oskyldig på korset för oss slagtad. Derefter, sedan nattens mörker inträdt ibland de församlade, uppmanar tit. Karlen de närvarande, att högt uttala sig i bön hvem som ville. Straxt uppstiger i midten af kyrkan bonden Erik Larsson i Uppegården och börjar med ett starkt ropande och skriande att förrätta sin bön, hvilken han fortsatte länge till dess han blef så hes, att ingen kunde höra hvad han de. Bönen bestod uti ett idkelig. idislande att församlingen måtte få en lika värdig j jare, som Karlån varit, Efter Larsson upp: en annan arbetare, som med starka rop pre dikade en lång stund, och innehöll hans bön samme sammelsurium som den föregåendes. Derefter låte en tredje på läktaren höra sig med en stark bas: stämma, hvilken uttalade förbannelsens ord öfver åe närvarande. Under hela denna tid var ett stort tu mult i kyrkan, bestående uti starka jemmerrop, snyft ningar och skrattsalfvor, och detta allt under nattens dystra mörker, så att hela tillställningen liknade et sorgeligt skådespel, der många beteddo sig, som on de varit vansinniga. Mångfaldiga vittnen kunna in tyga sanningen häraf. Hvad skall man nu i vår upplysta tid kunn: säga om en sådan andelig förvillelse. Att menniskot komma tillsammans för att i stillhet och vördnad sök: sin själs uppbyggelse, det är vackert och kristeligt men att tillåta i en större folksamling och trängsel att den ene får ropa högt öfver den andre, det ä och blir alltid störande. Kan nu sådant få passer: onäpst i närheten af sjelfva stiftsstaden, så komm: säkerligen många sådana uppträden att ske i Herran tempel och det blir då i sanning icke godt för stifts styrelsen att upprätthålla den kyrkliga ordningen.