Brer fran Lund. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Flera tjog veckor ha förflutit, sedan jag senast uppvaktade Göteborgs-Posten med en epistel — ett faktum, af hvilket man skulle kunna sluta, att Lund eller åtminstone Lundius vandrat all verldens väg. Emellertid är intetdera förhållandet. Lund ligger qvar på sitt gamla ställe — i sin gamla håla, höll jag på att säga; och hvad undertecknad angår, så sitter jag åter vid mitt skrifbord, färdig att taga tider och omständigheter, ställningar och förhållanden i skärskådande för GöteborgsPostens räkning. Hvad särskilt universitetet och den längesedan började höstterminen angår, så skiljer dennas fysionomi sig föga från värterminens. Arstidernas vexling betyder ej synnerligen mycket för dem, hvilka ännu befinna sig i lifvets vår, såsom vår studentkår med några få bedröfliga undantag gör. Himlens och jordens gråa färgton har intet inflytande på den inre verld, der allt ännu står i yppig blomstring. Reflexionen går der sin säkra gång och fantasien tager sina lätta luftspräng, ostörda af alla dessa atmosferiska skiftningar, som dekontenansera tillochmed erkända intelligenser —