Göteborgsposten – 29 oktober 1863, sida 1

jtehorg d. 29 Oktober 1863. Teater. Iftlands borgerliga drama Spelaren har ett par gånger, och senast i tisdags, gått öfver tiljan å vår Nya Teater. Det har samma förtjenster och samma fel: ur det reala lifvet gripna, fotografiskt trogna karakterer, hvilka dock sakna den idealitet, som gifver äfven naturalismens foster värde. För att närmare karakterisera denne forf., är det tillräckligt att här citera ett kort, men träffande utkast öfver Ifflands författareriktning af den tyska kritikern Julian Schmidt. eIffland, säger han, har till sitt hufvudändamål den moraliska lärdomen, hvilken han i sina stycken så ofta fullföljer ända in i det enskilda, att man ej kan hos honom tänka sig någon fri poetisk stämning. Den predikareton, till hvilken han ofta gör sig skyldig, erhåller ytterligare en obehaglig vändning derigenom, att han öfverallt sätter natur och bildning i en falsk motsats till hvarandra. Men bildningen är hos honom nästan öfverallt förenad med dålig karakter eller åtminstone en förvridning af den naturliga känslan. Om hans menniskor skola bli goda, så återvända de till sin primitiva ställning. Det goda synes alltid inskränkt, otta rentut förenadt med enfald, genom torra former beröfvadt allt behag eller vanstäldt genom något öfverdrifvet eflektsökeri. Den moraliska bestämningen utvecklar sig ej organiskt inifrån hos hans personer; biomständigheterna spela en otillbörlig roll, hvarföre det ock blir så mycket osannolikt och öfverhopadt i hans uppränningar. kmedan motiverna icke framgå ur sjelfva karaktererna, utan endast tillfälligt komma till sin utveckling, ser förf. sig ofta tvungen, att införa mycket oväsentliga personer. Afven den poetiska rättvisa, som han utöfvar, efterlemnar ofta ett nedslående intryck, emedan lastens nedslående utmålas lika oestetiskt som lasten sjelf. I skildringen af det dåliga har Iflland en stor virtuositet, emedan hans detaljerade iakttagelser af lifvet här komma honom till pass. Men äfven för en poetisk teckning af det dåliga behöfves en idealism, som ofta saknades hos honom?Den, som sett Spelaren, måste gifva rättvisa åt hr Schmidts omdöme. Sjelfva den unge mannen styckets hjelte, spelaren, tyckes ej dritvas af sin inre passion på sin utvecklingsbana. Möjligen har passionen haft honom i sin makt förut, nu ser man honom blott kämpa mot passionens följd: törfallet. Redan derföre minskas intresset för honom. Hr Bohman har gjort hvad på honom berodde, att gifva åt denne figur den färg, som skall utveckla sig inifrån, ur en af passionen glödande ande. I allmänhet är det naturligt. att uti sådana dramatiska alster som här ifrågavarande den framställande konstnären måste meddela at sin andes idealitet åt den karakter han har att framställa. MU Forssman har vetat göra det. Då spelarens maka hos Iffland sjelf förefaller oss — sit venia verbo — som en beskedlig gås, eger hon deremot i mll Forssmans framställning detta qvinligt ljufva. detta luftiga, nästan andiga, som gör en älskande maka till ett så intagande väsen. Åskådaren glömmer för skådespelerskans enskilda scener och momenter karakterens totalitet — och väl är det; ty huru skulle man väl annars kunna fördraga det vidriga uti, att spolarnes maka kan åse, huru hennes barn — låt vara för ett godt ändamål — uppställes på spelbordet som insats i farao? Mannens skymf mäste här ifven vara makans, och hennes sedlighetskänsla kränkas i den förnärmelse som drabbar nonom. Men, som sagdt, man glömmer det simpla och oqvinliga i karakteren tör skådespeerskans framställning.