Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 2

lenne gamle man, som varit hennes aflidno fars vän, och som visat henne en synnerlig tillgifvenhet? I Vore detta möjligt? Nej! Hvad hon sagt denna afton röjde mer än en sadan vanlig sorg. Det hade förrådt on förborgad strids hemlighet — vn qvinnas smärta, som svärligen kunde qväfvas eller besegras. Ingen kan veta hur länge advokaten kunde suttit och grubblat öfver sina bekymmer bakom tidningarna, om han ej efter en stunds förlopp erinrat sig nägra papper, som han fört med sig från London den eftermiddagen, och som det var hans oeftergifliga pligt att läsa den qvillen for en mycket betydande klients räkning. Hon sköt undan lampan, steg upp från sin låga stol och gick till förmakets dörr. — Jag går till mitt arbetsrum, Eleanor, sade han. Jag skall sannoligt stanna der resten af aftonen, och det kanhända att jag kommer att sitta uppe mycket länge. Du sitter väl icke uppe och väntar på mig? — Nej, icke om du ej särski.t önskar det. — Det gör jag visst icke. Codnatt. Godnatt, Laura. Till och med då hans hustru önskade honom godnatt, vandrade hennes blickar oroligt tillbaka till klockan. Det fattades ett qvart i tio. Knappt var dörren stängd, förrän Eleanor steg upp. På hennes kinder brann en klar purpurrodnad, och hennes ögen lyste som om eldslägear brunnit i de vidgade pupillerua. 4 — Jag går och lägger mig, Laura, sade hon plötsligt. Jag är mycket trött. Godnatt.