— — — hafva försålt 2 å 300 famnar plankved mera än han redovisat. Sedan Jonsson sått redogöra för sina lefnadsomständigheter, hvaraf framgick, jatt han är född 1814, är gitt och har 3 barn samt ej förut varit straffad för brott, förnekade han på framställd fråga angifvolsen och sade sig endast hafva emellanåt gifvit bort, men aldrig försält ved, ehuruväl också torde ha händt att han glömt att uppskrifva en och annan mindre post. Sju vittnen voro inkallade och afhördes, hvaribland det första, hr L. Norön, intygade att han, som är anställd hos hrr Röhss C:o och derstädes har uppsigt öfver trävaruskeppningen, ofta förundrat sig öfver att så föga plankoch splitved redovisades, och flera gånger mött åkare, dem han misstänkt transporterade sådan ved från brädgården. Han hade slutligen derom tillsagt sina principaler, hvilka då 2:ne särskilda gånger inkallat och varnat Jonsson utan att dock förhållandet förbättrades, hvarföre han beslöt att låta tvenne som klampare vid samma brädgård anställda personer, Dybeck och Jakobsson, i hemlighet anteckna all den ved som af Jonsson under sistl. September månad försåldes. Enligt deras sammanstämmande uppgifter uppgick detta till 14 2 samnar splitved och 7 tolfter korta affallsplankor, medan Jonssons egen redovisning för samma månad endast upptog 334 famnar splitved, försålda till 60 rdr. Hr Noren ansåg för sin del, att minst 200 famnar mera än som redovisats årligen blifvit af Jonsson försålda. Dybeck och Jakobsson bestyrkte hr Norens uppgifter och de öfriga vittnena bekräftade samstämmigt, att flera hundrade samnar ved årligen af Jonsson till olika personer blifvit försålda. Ett vittne, Herman Jonsson, berättade, att en dag, då konsul Röhss varit inne på brädgården, kommo 3 åkare för att hemta ved, men tillsades af svaranden geuom en pojke att köra undan tills hr Röhss aflägsnat sig, då de fingo sina åkdon behörigen fullastade. — Sedan vittnena afhörts begärde åklagaren uppskot med målet för flera vittnens inkallande, hvarefter målet uppsköts till den 16 November och Jonsson återförpassades till cellfängelset för att der törvaras. Prejudikat. IIandlanderna A. Ohlsson och J. W. A:son Winkrans, bryggaren L. BörJesson, bryggeribolaget Norlund Å Holmgren samt handelsbolaget Joh. Lorn C:o härstädes hade, i egenskap af sordringsegare i krögaren C. G. Anderssons konkurs, hos härv. Magistrat anhållit att, sedan tillgångarne i uämnde konkurs endast gifvit en utdelning af omkr. 2 proc. och föreskrifterna i gällande konkurslag medgåtve att borgenär för uppkommande brist singe hålla sig till gäldenärens person eller hvad han kunde ärfva och förvärfva, samt Andersson vore innehafvare af utskänkningsrättighet, som han till annan person efter konkursens början uthyrt, Magistraten måtte förklara, det Anderssons utskänkningsrörelse måtte på hans borgenärer öfversa, för att af dem innehafvas och disponeras imtilldess de för sina återstående fordringsbelopp blitvit godtgjorda. Magistraten förklarade likväl, att denna begäran icke kunde lagligen bifallas, enär domen i Anderssons konkursmål, hvilket börjat d. 4 Febr. 1861, meddelats d. 30 Juni 1862 och Anderssons utskänkningsrättighet såsom krögare blifvit honom beviljad först d. 11 Juli 1862. Sedan klaganderna häröfver anfört besvär hos kgs befhde, hvilket besvär aflandshöfdingeembetet ogillats, och derpå hos K. M:t sökt ändring i Magistratens beslut, har K. M:t under d. 2 dennes resolverat, att, enär krögaren Andersson vid sin konkurs icke till borgenärerna afträdt någon rättighet till krögerinärings idkande samt först efter det dom i ko 2