Göteborgsposten – 24 oktober 1863, sida 1

Mmmm — — döljas. Omutligt uttala de sin förkastelsedom öfver det som skröpligt är, i sina böcker inregistrera de alla bräckligheter för att i sinom tid återkomma såsom den hämnande rättvisan och tillse att deras befallningar blifvit ätlydda. hrönikeskrifvaren kom af en händelse häromdagen att kasta en blick i en dylik brandbok; se här hvad han läste, återgifvet med känd diplomatisk noggrannhet: 1862 års Warbransyn anmerker Tak Kurarne Plätbeslägs Samtliga Trakbyggnarne å garden böra Såsom elfarliga bortagas (namnteckning) Telkommer en Skostenspepan å taken på hörnbyggnaden uppföres enligt Byggnads ordningen 8:de paragraf som ofvan (namnteckning) Skåstenspepan J ordning Kurna ej beslagna likamed icke hälse Trädbyggnadene borttagna en i Gardsbyggnad hos Ekan Svensson in Kaklung omsättes. Håstbrandsynen d. 20 oktob. 1862. (namnteckning). På tal om brandsyn, i förbigående en liten anekdot ur verkligheten. Häromdagen inträdde till en af ledamöterna i årets brandsyn en elegant dam, hvilken med ett förbindligt småleende på läpparne, anhöll om ett ögonblicks samtal. Vår brandsynsman, som trots sin befattning ingalunda sjelf var brandfri eller tryggad för inflytandet af ett par så eldiga ögon som hans strålande gästs, bad damen taga plats och frågade efter anledningen till det lika angenäma som oväntade besöket. Saken är den?, började den sköna, att vil derhemma ha ett par kakelugnar, hvilka jag skulle anhålla måtte at brandsynen blifva utdömda. Den artige värden lofvade att, såvidt det berodde på honom, ej lägga fingrarne emellan för att rädda de olyckliga kakelugnarne, men sporde dock om desamma verkligen vore så bristfälliga. Förlägen svarade damen: det äro de i sjelfva verket ej, men de äro så fasligt fula och min man vill ej bestå nya, derföre så tänkte jag ... Hon afbröt här sin mening och hvad hon tänkte har hittills förblifvit en hemlighet. De vackra ögonen lära emellertid verkligen ha gjort behörig effekt, ty man vill veta att de ifrågavarande kakelugnarne blefvo utdömda. Ännu är klagovisan om Oktober månads många besvärligheter ej afslutad. Ännu en pröfning ha våra husmödrar att genomgå; vi mena den dag som i dag inne är: pigflyttningen. Det är na det skall visa sig huruvida man, som orspråket säger, slagit ut det orena vattnet, innan man haft det rena inne. Den 24 Oktober är ett uppslag till många förtretligheter, ty äfven inom pig-verlden har vår tids omstörtningsanda gjort sig gällande. Men nog om den saken, vare det endast i förbigående omtaladt, att dagen till ära gitves en stor maskeradbal å Lorensberg. När en menniska dör lägges hon ned i jorden; då ett träd dör ryckes det upp ur densamma. Man har i veckan haft tillfälle bevittna en dylik, att vi så må säga, trädbegrafning. De gamla almarne i Brunnsparken, dessa det forna paradisets förnämsta prydnader, hvilka af de obarmhertiga menniskobarnen blifvit stenade till döds, ha fått sina leder glesnade; men man har icke nöjt sig med att blott begrafva, man har också mördat, ty flera af de friska träden ha fått släppa till lifvet för de nya förändringarnes åvägabringande. Man ville att yxan skulle gå, och de saknades ej, som voro beredda att hålla i skaftet. Få nu se om man vunnit något på att skapa nytt, der man kunnat nöja sig med att hjelpa upp det gamla. Vi veta ej om stadsläkaren besigtigat och förklarat träden för verkligen döda, om man förgäfves försökt någon Lebenswecker på dem, eller om man funnit deras helsa varit så undergräfd, deras lifsrot så ohjelpligt skadad, att någon bot ej mera stod att finna. Vi veta blott att vi med smärta åsett huru man lagt repet om halsen på de gamla träden, under hvilkas skugga man så ofta i barndomsåren lekt bort många, många timmar; huru man med våld neddragit i stoftet deras högburna hufvuden, som varit födda att bära en krona; vi veta blott att det förefallit oss som om de gamla träden gitvit ifrån sig ett skri af smärta vid att blifva så behandlade. Vi hafva från flera håll hört klandras denna sköfling och en insändare yttrar sig om åtgärden sålunda: . Det synes som om, ifråga om Brunnsparken, ordspråket att Åbocken blifvit satt till trådgärdsmästare, väl skulle kunna tillämpas; som om det enkla, men osvikliga medel, vingårdsmannen redan i bibeln lärer: Åatt grafva och vattna, ansetts för enfaldigt. Att så kullvräka hela rader trän, hvilka visserligen varit tynande och haft några torra grenar, är oförsvarligt. — Våra härv. trädgårdsmästare, som förnämligast utmärka sig med att uppdraga plantskolor och blommor, och våra handelsgartnerer tyckas alldeles icke vara hemma uti att med tillbörlig ans uppfriska och vårda äldre trän, utan endast rifva bort, för att få anledning att åter plantera. Orsaken till Brunnsparkens aftyning är ju: 1:0 den svåra behandling den undergått vid kajernas ombyggnad. medelst de stora stenmassornas uppstaplande w