Göteborgsposten – 23 oktober 1863, sida 1

— —— mmm rn Men snart, kansko redan efter några ge nerationer, skall genom esternas allt djerfvar tramträngande äfven det sista spåret at des kolonister vara försvunnet. Likasom fiskaren då hans båt glider öfver Vinetas ruiner, i djn pet blott kan skönja de gamla husen och ga torna, så skall måhända efter hundrade å vandrarens fot skrida fram ölver de sista 5 svenskarnes grafvar, och med vemod skall har erinra sig den under den estniska nationalite tens vågor försvunna solkstammen från Rurik: tid, åt hvilken knappast ett ortnamn reser el minnessten eller en dunkel saga förmår skall: erinran. De platser, der dessa svenskar bo, ärc företrädesvis öarne Runö, Ösel, Dagö, Wormsö och Nuckö; dessutom finner man dem i åtskilliga trakter af Lifflands och Ingermanlands sastland. Deras hela antal uppgår till omkring 5,500 själar; de kalla sig sjeltva öbotolk, at grann-esterna kallas de Rootsi-rahwas. Man känner ingenting närmare om tiden, då de slogo sig ned här; det är dock siikert, alt de redan år 1294 bebodde dessa trakter. Hvad deras härkomst angår, antaga de flesta historieskrifvare, att Stockholms skärgård är deras ursprungliga hem; men många härstamma äfven från finn-svenskarne. Obosvenskarne halva i allmänhet bibehållit den ädla germaniska nationaltypen: blondt hår och blå ögon äro förherrskande, och endast få individer utgöra med sina bruna ögon härifrån ett undantag. De unga minnen äro till största delen friska och starka, samt högresta och smärta. Flickorna hafva runda ansigten med friska röda kinder och hvita tänder. Deras sfiigring försvinner dock mycket snart och de äldre qvinnorna utmärka sig genom sin fulhet. Bland bönderna på fastlandet och på ön Wormsö finnas dock äfven många småväxta och svaga subjekter och i synnerhet i de trakter, der de endast gitta sig sinsemellan. Särdeles hinderliga för en kraftig utveckling måste de tidiga giftermålen vara, hvilka stundom ingås at männen vid sjutton eller aderton års ålder, af truktan för rekrytering. Svenskarnes byar äro små, mestadels planlöst byggda, men oftast omgifna af trädgårdar, öppna gröna platser och träd. Husen hafva tagaden åt gården och gafveln åt landsvägen. Som kännetecken har hvarje bonde sitt bomärke, hvilket visserligen icke anbringas på sjelfva huset, men dock på alla husgeråd, båtar, roder, åror o. s. v., och som vid underskrifter begagnas i stället för sigill. Boningshuset består at trenne hufvudaflelningar: förkuset, stugan och en sidokammare. Det förra inrymmer äfvenledes köket och stundom jemväl en handkammare eller ett skafferi. I :stuan uppehåller man sig vanigen både natt och dag; väggar och tak äro nedsvärtade af röken, goltvet är öfverdraget ned kalk och ojomnt. I vrän bredvid dörren tår den ofantliga spiseln, hvilken om vintern bland tjenar hela samiljen till Sofplats. Röcen från spiseln drager ut genom dörren. Ofvan om det stora familjebordet, hvilket står midt :mot dörren, nedhänga trån taket vid en tråd ljusingarne, och i dem tvenne smala ljus, hvilka lott tändas till gästernas ära. Vanligtvis snner man spåner, pert, af hvilka alltid ett usenligt förråd ligger på spiseln. Sängarne tå längs väggen; stolar brukas sällan, men i leras ställe begagnas bänkar. Något särskilt kök känner man ej till, tan är eldstaden anbringad på golfvet i ett hörn f förhuset. Ofvan om eldstaden är rökfånvet, som är sammansatt af stockar och med alk öfversmetadt korsvirke. Detta gamla byggdadssätt utan skorsten har nästan oförändradt ibcehållit sig i de svenska distrikten; här sam