Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 1

Hon tog Laura under armen, då hon tänkte detta, som om hon gonom denna enkla och ofrivilliga handling skulle velat skydda henne mot Launcelot Darrell. Nästa ögonblick ljödo steg — en mans säkra steg — på den fasta grusade trädgårdsgången bakom de unga qvinnorna, och snart lade Gilbert Monckton sin hand på sin hustrus axel. Hon spratt till, då han kom så oväntadt, och vände sig hastigt om, seende på honom, som om hon blifvit skrämd. I följd af sin upprörda sinnesstämning betraktude han detta som ett nytt bevis mot henne, ett nytt tecken att hon höll något hemligt för honom. Han hade rest från Tolldale tidigt på morgonen för att en dag sysselsätta sig med de angelligenheter, som han så försummat på den sista tiden, och han hade återkommit ett par timmar tidigare än vanligt. — Hvarför har du gått ut i trädgården denna kalla eftermiddag, Eleanor? sade han sträft. Du förkyler dig i den tunna shawlen, och det gör du också, Laura. Jag tycker att det skulle varit trefligare för er att sitta vid förmaksbrasan än att stå i denna ruskiga trädgård. God afton mina herrar; det är bäst att ni gar in med er vän, mr Darrell. Den unge mannen mumlade en ursägt, och monsieur Vietor Bourdon besvarade juristens kalla helsning med en mängd leenden och bugningar. — Du har kommit med en tidigare train än vanligt, (sade mrs Monckton, för att på något sätt afbryta den tyst