Göteborgsposten – 21 oktober 1863, sida 2

hennes lifs stora uppgift, och hon kände med smärta hur allena hon var. Det var derföre icke underligt att hon var tyst och tankfull och långt ifrån den glada och muntra person, som Laura älskat och slutit sig till, innan Launcelot Darrell kom. Den unga flickan såg nu på henne förstulet och nänästan bäfvande. Hon undrade på den förändring vännen undergått och funderade på hvad orsaken dertill kunde vara. — Hon måste ha varit kär i Launcelot Darrell, tänkte Laura; hur skulle hon kunnat annat än älska honom? Hon har gift sig med min förmyndare, emedan han är rik, och nu ångrar hon sig att hon gjort det. Nu är hon så bedröfvad för att jag skall gifta mig med Launcelot. Och — och, tänk om Lancelot ännu är kär i henne liksom hjelten i en faslig fransk roman! De mörka skuggorna började tjockna i skogen, då tvenne gestalter visade sig på den smala stigen. Den ene var en lång, smärt ung man, som slog ned snår och ormbunkar med sitt spanska rör, under det han gick framåt, ooh den andra — en liten tjock person — trafvade hurtigt bredvid honom. Laura igenkände snart sin fästman, oaktadt skymningen, och Eleanor visste att den unge mannens följeslagare var den franske handelsexpediten. (Forts.)