Göteborgsposten – 21 oktober 1863, sida 1

kan, stirrande med häpnad på sin fästman. Du vill väl icke säga att min förmyndare bedragit mig hela tiden, och att jag är en stackars medellös flicka, och att jag borde ha varit sällskapsdame eller barnkammarguvernant eller något sådant der som Eleanor var före sitt giftermål. Du vill väl icke säga det, Launcelot? — Icke alldeles, svarade mr Darrell; men jag menar att det ståtliga anslag, hvarom din förmyndare talat så mycket, belöper sig till tvåhundra pund om året — något, som icke räcker långt, då vi olyckligtvis äro vanda att lefva som bättre folk. — Men är jag då icke rik? är jag icke en arftagerska? ropade miss Mason. Har jag icke någon förmögenhet att vänta? — Åhjo; jag tro att till ersättning för alla närvarande umbäranden vi få ett obestämdt löfte om att eu gång bli rika. Men jag var verkligen nästan för trött att höra på din förmyndare, fast han gjorde sig all möda att förklara affärsdetaljerna för mig, och jag var säkert för dum att riktigt förstå hvad han menade. Jag tror att det finns penningar, som du skall få en gång, när en viss person dör. Men som denna person lär vara i sin bästa ålder, och som han kan ändra testamente, när det faller honom in att göra det, så anser jag denna utsigt blott som en aflägsen möjlighet. Jug tror att vi böra göra klart för oss hurudan vår ställning är. Ett lif med hårdt arbete förestår mig, och ett lif i fattigdom dig. Miss Mason såg bedröfvad ut. Han hade svårt för