Göteborgsposten – 21 oktober 1863, sida 1

— Icke för mig! upprepade den unge mannen. Sirån, hafsfru, skogsrå, vik hädan! Det var du och den blåa hatten, som besegrade skeppsmäklaren och hans kontorister. Har du ännu den blåa hatten, Nell? eler har du någon anpan talisman i toilettväg, som du kan använda mot denne senapsexpedit? — Men om han känner igen mig? — Det är föga troligt. Hans ansigte inpräglades i ditt minne genom den förfärliga tilldragelse, som följde på ditt möte med honom. Du har förändrats mycket sedan den tiden. Då var du en outbildad yrhätta. Nu är du — dock, det gör detsamma hvad du är. Du är en ståtlig Nemisis i krinolin, som uppgör dystra förfärliga hämndplaner. Kort sagdt, jag tror icke att vi ha skäl att frukta det den karlen känner igen dig. Launcelot Darrells ansigsuttryck var mycket dystert, när han återkom med mr Monckton. Advokaten satte sig vid ett bord och började upp: taga aftontidningarne, som kommit från Windsor till Toll dale. Launcelot gick bort till Laura och satte sig bred: vid henne samt började roa sig med att rycka gräfsvinshunden Skye i de silkeslena öronen. — Låt mig få veta alltsammans, Launcelot, sade miss Mason. Du vet hur jag lidit hela denna afton. Jag hop pas att samtalet var angenämt. — Ja, utmärkt angenämt, svarade den unge manner hånfullt. Man skall åtminstone icke kunna säga att jag gift mig med dig af beräkning. — Mvad menar du, Launcelot? ropade den unga flic