Göteborgsposten – 20 oktober 1863, sida 1

nom. Jag tror bestämdt att det är någonting förskräckligt. Låt oss gå in i förmaket, Eleanor. Vi skola gå genom salen och om det står illa till, så få vi då reda på det. Eleanor spratt till, då Laura talade till henne, och steg hastigt upp, väckt till besinning af att hon måste svara på något, som sagts till henne, men utan utt riktigt veta hvad detta var. — Ulcanor! ropade hennes man, hvad du är blek och hvad du blickar besynnerligt på dörren! Man skulle kunna tro att Lauras orimliga farhågor gjort intryck på dig. — Nej, jag är icke rädd; jag har blott — Hon teg tvekande och slog ned ögonen med smärtsam förlägenhet. — Blott, säger du? — Kommit att se den, som kommit för att tala med mr Darrell, och — och — hans ansigte erinrar mig om en man, som jag sett för lång tid sedan. Richard såg hastigt upp. — Låg det någonting så öfverraskandt i en tillfällig likhet? — Nej, ingenting öfverraskande. — På min ära, ropade Gilbert Monckton otåligt, ser det ut som om vi lefde i en hemlighetsatmosfer, som, minst sagdt, är ingenting mindre än angenäm för dem, som har den äran att få se på. Nå så gå till förmaket med Laura. Mr Thornton och jag komma snart efter; det. blir icke mycket roligt för oss att sitta vid våra glas, då det förefaller oss som om ett slags komplott förehades i salen utanför.