Göteborgsposten – 20 oktober 1863, sida 1

Juristen fyllde sitt glas med elaret och sköt kristallflaskan bort mot Richard, men han ej ens läpyjade på vinet och satt med lutadt hufvud och sammanprässade läppar och grubblade öfver sina misstankar. — Det tjenade till ingenting att kämpa mot sitt öde, tänkte han. Hans lif skulle bli en sorglig fransk roman, hvari han skulle spela den äkta mannens roll. Han hade byst kärlek och förtroende till denna unga flicka. Han hade sett hennes ansigte stråla af uppriktighet och oskuld, och hade vågat tro på henne. Men från den stund han gifte sig med henne, hade denna öppenhjertiga och modiga qvinna undergått en förfärlig förvandling. Hundrade förändringar af uttrycket, alla lika mystiska för honom, hade förvandlat det ansigte, han älskade, till en plågsam och olöslig gåta, och de fåfänga och hopplösa försöken att gissa den, utgjorde hans lifs plåga. Richard Thornton öppnade dörren, och Eleanor smög sig fort ut ur matsalen, hand i hand med Laura, och signoran tätt efter dem. De tre qvinnorna gingo tillsammans in i salen och stodo ett ögonblick och sågo på Launvelot Darrell och främlingen. Mr Darrell stod nära den öppna salsdörren med håänderna i fickorna. Hufvudets buttra lutning var den som Eleanor hade så mycket skäl att erinra sig. Främlingen strök de våta håren på sin hatt med varsam hand och tycktes göra sin interlokutör föreställningar samt enträget fordra något af honom. Det var endast af ansigtsuttrycket, som man kunde gissa detta, ty rösten var nästan hviskande.