Göteborgsposten – 19 oktober 1863, sida 2

från New-Vork, under d. 29 sept.: Sedan några dagar uppehåller sig härstädes en rysk Hotta om ej mindre än åtta fartyg, af hvilka de mest betydande äro ångfregatterna Alexan der Newsky (amiral Lessowskys flaggskepp) och Peresret, om 50 och 46 kanoner. Några tidningar finna i denna händelse den första frukten af den rysk-amerikanska allians, som nyligen afslutats af amerikanske gesandten i Petersburg, Cassius M. Clay. Så långt hafva vi visserligen ännu icke kommit; men de vänskapliga förhållandena mellan de båda länderna äro det oaktadt mycket intima, och på den amerikanska sidan yttrar sig denna vänskap i den mest förekommande uppmärksamhet och artighet mot de främmande gästerna. Sedan år 1809, då på Alexander I:stes föranstaltande de första stående diplomatiska förbindelserna knötos mellan de båda staterna, och sedan den goda tjenst, som denne monark gjorde Förenta Staterna för åstadkommandet af en fred med England (1814), har förhållandet mellan Amerika och Ryssland alltid varit hjertligt och vänskapligt. Liksom Förenta Staterna, utan att dock eftergifva något i sina pligter som neutrala, vid Krimkriget ådagalade sin förkärlek för Ryssland, så vedergällde detta denna väntjenst vid upprorets utbrott, i det att det först af alla europeiska makter lofvade unionen sitt moraliska bistånd och öppet uttalade sig mot secessionisterna. Ju mera retad och fentlig stämningen blef härstädes under loppet af sista året mot England och Frankrike, desto mera vände de amerikanska sympatierna sig till Ryssland, ja, de gåfvo sina fromma önskningar tillochmed kropp och gestalt i det otvannämnda, alldeles icke afslutade förbundet, på hvars tillvaro likväl en stor del af folket tror. Denna vänskap mellan det sriaste och det mest despotiskt styrda land har vid första anblicken någonting besynnerligt, men visar sig vid närmare betraktande som det heltnaturliga resultatet af bestämda förutsättningar och inre öfverensstämmelse i de båda folkens karakter. Först och främst är statsformen irrelevant, emedan den ej i någotdera af de båda rikena bestrides och ej heller lemnar någon grundval för partibildningar. Den yttrar alls intet inflytande på amerikanarens förhållande till ryssen. För det andra finnes det ännu icke någon fientlig beröringspunkt; hittills collidera deras intressen ingenstädes, och menniskoåldrar kunna ännu förgå, innan de göra det i Stilla Hafvet och vid Asiens ostkust. De båda makterna kunna ej skada, men väl gagna hvarandra; vilkoren för ett s. k. naturligt förbund förefinnas således emellan dem båda. Slutligen är Ryssland ingenting annat än ett absolutistiskt Amerika, liksom unionen är ett republikanskt Ryssland. Båda hafva ofantligt tunnt befolkade, men fruktbara slätter, outtömliga och outtömda hjelpkällor, en stor, d. v. s. obestämd framtid och en orubblig tro på denna framtid. Sanningen att säga, tyckas sakerna utveckla sig så, att af dem skall framgå ett ryskt-amerikanskt förbund. Något sådant har Europa länge anat och väntat, och våra dagar, som synas bestämda att bli födslostunden för så många och stora händelser, skola måhända äfven se detta förbund med dess stora konseqvenser födas. Allt vidsträcktare blir horisonten, men den bibehåller sin blodröda färg: betecknar den vår nuvarande civilisations morgoneller aftvnrodnad ? En högre militär lemnar i den officiela Wienerlchungen strategisk öfverblick af det polska upprorets nuvarande ståndpunkt: Efter de nederlag Kruks, Lelewels och Tatzanowskis band lidit i wojwodskapen Lublin och Kalisch, hafva insurgenterna ej mera försökt bilda några större kårer, de starkaste hafva nu ej ens 500 man. Sådana försök hade redan gjorts upprepade gånger utan framgång; på senare tiden skulle de kanske inleda ett krigförande i större skala. Det är antagligt, att polackarne af skadan blifvit visare och äfven för framtiden helt och hållet uppgifvit denna plan. Det är icke desto mindre sannt, att upproret, om det verkligen har för afsigt att utan främmande hjelp göra upp saken med den ryska makten, ledes att föra det stora kriget, ty fastän det med det lilla kriget ännu en rund tid kan förlänga det nuvarande tillståndet, kanske tillochmed öfver vintern, skall det likväl dermed ej kunna uppnå något afgörande, som skall utöfva något inflytande på krigets afslutande. Lyckliga afgörande slagtningar kunna ensamma gifva insurrektionsarmten en strategisk fördel. Men den hittills vunna erfarenheten har visat, att upprorets materiela krafter alldeles icke tillväxt i den måttstock, atr de kunna upptaga den afgorande kampen med Ryssland. Härom tyckas de ofvannämnda anförarne äfven hafva varit öfvertygade, då de efter de lidna nederlagen upplöste sina kårer och sjelfva togo till flykten; Lelewel ensam uppoffrade sig. Befälet öfver den senares band eller snarare spillrorna deraf öfver