Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 2

vers med en af de närv. fullmäktige. På yrkande af hrr Lindström, Ekman och Hedlund förkastades motionen, och stadsfullmäktiges beslut derom blef på hr Ameens förslag sålunda formuleradt: Stadsfullm. finna, med betraktande af förhanden varande förhållanden, icke något hinder möta för mag. Schillers fortfarande som revisor. Då härefter trågan förekom om revisorernas för 1860, 1861 och 1862 anmärkningar mot styrelsen för Gullbergsvass, bemötte hr von Schoultz dessa i ett längre sakrikt töredrag. På förslag af hrr Cavalli och Hedlund meddelades komiterade decharge, hvarester stadstullmäktige kl. 349 e. m. åtskiljdes. Den skandinaviska alliansen. Den utländska pressen egnar fortfarande den största uppmärksamhet åt våra nordiska förhållanden i hvad den dansk-tyska frågan angår. Sålunda innehåller parisertidningen Sicle under rubriken Sveriges cirkulär för d. 7 d:s en artikel af denna lydelse: Det cirkulär, som Sverige nyligen tillsändt sina gesandter i utlandet, bevisar ytterligare, till hvilken grad jemvigten i Europa är rubbad. Inför hvad som föregår i Polen, der näfrätten utöfvas med en våldsumhet, hvarå man förut icke haft något exempel, tänka de svaga öfverallt på sig sjelfva och inse nödvändigheten af att närma sig hvarandra. Denna orättvisa delning af den polska nationaliteten, åt hvilken Ryssland önskar att genom alla medel gifva inseglet af en lycklig utgång, ställer allt på den fvande frågans område. Fältet är öppet förtden djerfvaste, d en förvägnaste, för den, som mest glömmer rättvisans och rättens heliga grundsatser. Liksom Ryssland, Preussen och Österrike förr förenade sig om att sönderslita Polen, hvad skulle då nu förhindra den tyska stammens förenade inkräktningslystnad från att försöka sönderstycka Danmark? Och då början först gjorts med Danmark, hvarföre skulle icke turen då mycket snart komma till Sverige, som Ryssland beröfvat så många landtdelar, som det alltid är på språng emot, och hvilket det senast ville beröfva några fjordar? Skulle man icke för att rättfärdiga angreppet och delningen anföra samma goda skäl, som för Polens? Är icke Sverige ett fritt land, med en fri press? det icke en riksdag, der man talar fritt och hvarifrån ordet kan ljuda öfver grannländerna? — Visserligen hafva vi ett tillägg till pariserfördraget, som bestämmer, att de på Alandsöarne förut uppförda fästningverken icke må återigen uppbyggas. Men om Ryssland, hvilket Gud förbjude, besegrade Polen, skulle det då frukta Frankrike? En seger öfver det polska upproret skulle till den grad uppblåsa dess högfärd, att det skulle glömma Krim och Sebastopol och icke hejdas af våra hotelser. Den svenska regeringen har fullkomligt riktigt förstått och uppfattat situationen; hon framställer den rätt, utan att nämna någon. Preussen vill åt Danmark, och efter Danmark skall Sverige hafva allt att befara. De båda ländernas existens är solidarisk. Fastän delad är den skandinaviska nationaliten dock endast en; den, som angriper den ena delen, angriper äfven! den andra. Sverige förklarar sig derföre på förhand beredt att upprätthålla Danmark. Det vill ej vänta tills detta blir strypt, på det man må komma till det sjelft. Det vill förekomma angreppet. Och det är för visso det bästa, som kunde göras. Då grundsatser icke aktas mera, då civilisationens regler, då rättens garantier trampas under fötterna, hafva de svaga ingen annan utväg, än djerfhet och enighet. A andra sidan borde den ståndpunkt, som Sverige nu intager, efterföljas al dem, som befinna sig i så ma förhållande. Turkiet t. är i en identisk stå ning. Låt Ryssland med Preussens dolda hjelp Öste rikes obestämdhet, samt Frankrikes och Englands overksamhet segra öfver polackarne, och de ryska tlottorna skola snart åter finna vägen kring det gyllene hornet. Våra korrespondenter berätta oss redan, att Ryssland i trots af fördragen låter bygga det ena krigsfartyget efter det andra på de af Svarta Hafvets varf, som icke blifvit förstörda. Man befästar Kertsch, och man skulle återigen befästa Sebastopol, om icke ett å uppenbart traktatsbrott skulle rent af vara en krigsförklaring. Det är uppenbart, att Ryssland icke skulle inskränka sig till att återeröfra Polen; det skulle åter intaga sin öfvervägande ställning i Orienten ; det skulle ånyo fordra det religiösa primatet, nycklarne till den hel. grafven. Vi säga det, utan fruktan för att bli gjorda till lögnare: Ve öfver Turkiet, om det låter allt gå, om ej äfven det tager ett steg framåt, om det ej handlar som Sverige, om det icke förklarar, att de starkas uppförande sätter de svaga i fara, och att det är nödvändigt för dem, att se sig före. Det står visserligen under Europas protektorat; men står icke den helga rättvisan, stå ej civilisationens heliga grundsatser under Europas beskydd? Och se nu hvad Ryssland bryr sig derom, se nu om det hejdar sig, om dess prokonsuler vackla ett enda ögonblick! Nej, samma förtviflans skri låta höra sig, samma tårar rinna, samma pinanden utföras, samma skaror af martyrer, blott talrikare, taga vägen till de siberiska stepperna. Turkiet skulle vara blindt, om det icke bedömde sin ställning lika sundt som Sverige sin, om det litade alltför obetingadt på det europeiska protektoratet, om det icke slöte fasta förbund, betryggade genom den lika faran. Må det bli enigt med Sverige. De båda äro tillräckligt starka, att gripa tag i den moskovitiska örnens tvenne vingar och tvinga honom att låta sitt polska byte hemta andan. O, j, den gamla tidens stora statsmän, hvar ären j? Hvilken herrlig roll att spela för dem, som äro mest hotade! Hvilket skönt tillfälle att resa sig. Låter man det gå förbi, skall det icke mera infinna sig. Det finnes i Europa blott en lord John Russell, som kan förklara Ryssland nyttigt för den allmänna jemnvigten. Denne existerar blott, då de svaga äro tillräckligt skyddade genom traktater och den allmänna rätten mot de starka. De skola upphöra att vara det, om Ryssland segrar . 0 20 — 1 m 1 —