Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 2

XXXVIL. Återigen ett igenkännande. Dagen efter Richards utflygt till Windsor kom Lann celot Darrell till Tolldale Priory, och Eleanor, som var be redd på förändringen i hans sätt genom hvad hon fått veta märkte den genast. Hon var den förmiddagen en timma förmaket för att iakttaga den och fann snart bekräftelse på hvad Richard sagt henne. Men förändringen måste h: varit mycket iögonföllande, ty äfven Laura. som icke syn nerligen observerade någon skiftning i lynnet, som ej röjde sig genom ord och åtbörder, varseblef att något fattade: hennes fästman och höll på att göra Launcelot Darrell ur sinnig genom sina barnsliga frågor och sin dito klagan. Hvarföre var han så tyst? Hvarföre var han mycke blekare än vanligt? Hvarföre suckade han ibland? Hvar före skrattade han så der besynnerligt? Nej bevars, ick alls som han eljest brukade. Det tjente till ingenting at påstå det. Hade han hufvudvärk? Hade han suttit upp länge i går natt? Hade han druckit fasligt vin, som ha icke tålde? Hade han varit en stygg, elak, grym, trolös bedräglig gosse? Hade han varit på ett kalas utan att tal: om det för den stackars Laura, och druckit champagne ocl kurtiserat flickorna och dansat och så vidare? Eller had han arbetat för träget på sin Rosalind och Celia? Med sådana frågor plågade den unga flickan sin äl skare den otrefliga februariförmiddagen tills mr Darrel