Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 1

tigt churu pretentiöst klädd man, som gick in, efter att ha öppnat för sig, genom en liten grön sidodörr, på hvilken stod skrifvet Skrifvarens Byrå. Vid första ögonkastet begrep jag att den karlen måste vara skrifvare. Man kan cj misstaga sig om en advokats skrifvare, äfven om han ej bär en blå påse, och denne man bar en blå påse. Tio minuter derefter hade Launcelot Darrell kommit tillbaka. Denna gång knackade han med sin paraplykrycka på den gröna dörren, hvilken öppnades af pojken, som gick efter den gamle skrifvaren. Denne gamle skrifvare och mr Darerell stodo på tröskeln och pratade förtroligt ungefär fem minuter, och derefter gick vår vän artisten sin väg, men också denna gång gick han långsamt i regnet, som om han hade en viss tid att fördrifva och ej visste hur han skulle kunna göra det. Jag förmodar att dilettantspioneriet fyller menniskans själ med alla slags misstankar. Vare härmed huru som elst, så kunde jag icke låta bli att tycka det Launcclot Darrells båda besök i det röda tegelstenshuset framför mig voro litet besynnerliga. För det första: hvarföre ville han tala med en jurist? För det andra: hvarför gick han icke direkt till mr Lawford, som var hemma — jag kunde neml. se hans hufvud ofvan träjalusierna i ett af spegelglasfönstren, då han lutade sig öfver sitt skrifbord — i stället för att ackordera med små gossar och skrifvare. Det låg någonting hemlighetsfullt i det sätt, hvarpå han loverade omkring detta ställe, och då jag förut länge observerat honom, utan att upptäcka något hemlighetsfullt i